Unification pt 1. Spock gör entré.

Jag hade extremt stora förväntningar på det här dubbelavsnittet. Efter McCoy och Sarek är det dags för giganten från orginalserien att göra ett framträdande i The Next Generation. Och, nej, jag menar självklart inte kapten Kirk, det här är ju Spocks moment på 2300-talet!

Det börjar med ett mysterium. Mitt i den allt mer spända och infekterade konflikten mellan Federationen och Romulanerna dyker plötsligt Spock upp på Romulus. Men ingen vet varför, ett spionfoto är enda skälet till att man vet att han ens är där. En konstig tidpunkt för en artighetsvisit tycker Federationen och ger Picard i uppdrag att ta reda på varför en av deras ambassadörer sover med fienden. Picard lånar skjuts med klingonerna (ett skepp med kamouflagmöjlighet), ordnar en fiffig förklädnad och beger sig till Romolus tillsammans med Data för att ta kontakt med Spock.

Men innan Picard åker dit besöker han Spocks far, Sarek, i det som blir avsnittets mest legendariska scen. Sarek, nästan förlorad i demensdimman lyckas samla sig för några få ögonblick av klarhet tillsammans med Picard. Mark Lenard som spelar Sarek är egentligen min favoritskådespelare genom hela franchisen så här långt (han har ju även spelat romulan med den äran), men både han och Leonard Nimoy får ursäkta. Det är nämligen rollfiguren Klim Dokachin som är det här avsnittets verkliga stjärna. En sur tjänsteman som är ansvarig för vad som verkar vara Federationens skeppskyrkogård. Dockachin är butter, ohjälpsam och divig. Inte ens när Riker kommer på den härliga idén att låta Troi “charma” Dokachin för att hjälpa dem köper han idén helt och hållet. När jag tänker efter är det verkligen nästan bara osympatiska rollfigurer jag gått igång på i den här serien på sistone.

När min kompis Johannes väser “det här är ju episkt” precis mot slutet av det här avsnittet så tänker jag att jag nog aldrig kommer att bli en riktig fanboy. För även om jag gillade första delen av Unification så drogs jag aldrig riktigt med i det där legendariska. Mot slutet satt jag nog mest och tänkte på att Picard utklädd till romulan påminer väldigt mycket om en bedagad dragqueen. Det är åtminstone något med protespannan som ger Picard ett lite blasé uttryck, och läpparna känns liksom fylligare än vanligt.

All eventuell episkhet till trots, så är det här och det nästföljande systeravsnittet från början avsedda som promotionverktyg inför den kommande Star Trek-filmen, som Nimoy  förresten var producent för. I varje fall anses det som förklaringen till att Nimoy spelade Spock i tv-serien för en för honom extremt låg ersättning. Och det är ett snyggt sätt att påminna The Next Generation-tittarna om originalbesättningen. I och med Unification 1 & 2 knöts de två Star Trek-universumen samman på allvar lagom till att originalcrewen snart skulle dyka upp på biograferna.

Jag tyckte att det här var ett bra avsnitt, en bra upptakt inför det som komma skall – men The Next Generation har så här långt inte lyckats leva upp till mina förväntningar i ett enda tudelat avsnitt…

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 209 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.