The Mind’s Eye. Det där La Forge hamnar i The Manchurian Candidate.

Och DÄR kom jag över 200-avsnittsgränsen. Åtminstone enligt mitt sätt att räkna på, där jag ser The Next Generations inledande dubbelavsnitt som två separata episoder av den samlade mängden tv-historia kallad Star Trek. Skönt! Då har jag bara lite mer än femhundra avsnitt kvar av den här bloggen! Inte för att jag egentligen tror att det tar slut då. Jag har nog några år till kvar av att läsa kringlitteratur, doktorsavhandlingar och fanfiction, tänker jag mig.

Romulanerna är verkligen på hugget här i slutet av säsong fyra, och de mysko samarbetena med regimkritiska klingoner fortsätter också. För bara några avsnitt sedan fick vi ju se en federationskritisk klingon bli ertappad med spioneri ombord på Enterprise och några avsnitt innan dess var det en romulansk agent som låtsades vara en vulcansk diplomat. Det som är lite lustigt är att det ju hintades om det här redan i slutet av säsong två och under säsong tre, men att jag trots det känner mig lite överrumplad av att plötsligt vara mitt uppe i värsta kalla kriget-scenariot. Från lite hotfullhet på distans så verkar det nu inte finnas något som romulanerna inte kan göra eller inte känner till. Som här, när man kidnappar och omprogrammerar stackars La Forge till att bli en fjärrstyrd mördare. Ett tryck på en knapp räcker för att han ska döda en i förväg utvald person efter att han blivit hjärntvättad – i det här fallet en klingonsk guvernör. Tanken är att ett sådant attentat skulle skapa en konflikt så stor och allvarlig att förbundet mellan Federationen och klingonerna inte skulle kunna räddas.

Det här avsnittet är i stort sett en enda lång hyllning till filmen The Manchurian Candidate (eller Hjärntvättad, som den fick heta på svenska). Och själva omprogrammeringen är snyggt och obehagligt gjord. Tanken att man kan använda portarna till La Forges visir för att mata hans hjärna full av bilder av tortyr och misshandel känns extremt obehaglig. Han kan inte ens blunda, liksom. I det här avsnittet får vi också, för första gången på länge, se hur La Forge upplever världen genom sitt visir, vilket också är tänkt att bygga på obehagskänslan – La Forge blir på något vis mer maskin än människa i de här point of view-bilderna.

Avsnittet är också ovanligt välskrivet, man bygger successivt på med ledtrådar till vem och vilka som står bakom komplotten ombord på Enterprise. Det är helt enkelt en lång och omsorgsfull uppladdning inför avsnittets klimax, scenen där La Forge ska skjuta ihjäl den klingonske guvernören Vagh. Och som vanligt i den här serien slutar det hela med vad som väl bara kan kallas för ett antiklimax. När La Forge ska avfyra sin phaser (som förresten mest ser ut som en fjärrkontroll till någon enkel elektronisk apparat) så avväpnar Picard honom lite för lätt, som om La Forge vore ett viljelöst barn. Varför blir det så här gång på gång? Här hade man ju för en gångs skull faktiskt lyckats bygga upp lite spänning genom korsklippning och ledtrådar – men ändå känner jag att avsnittet slutar i ett “jaha”.

För nördarna finns här däremot massor med små detaljer att glädja sig åt. Som de olika färgerna i klingonsernas och romulanernas transportörstrålar. Däremot undrar jag ju mycket över exakt hur dålig datorutrustningen i Stjärnflottans skyttlar är. När ett jättestort fiendeskepp materialiseras framför en farkost så borde väl ändå datorn varna för det, snarare än att spela loungemusik och leka frågesport?

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 200 tv-avsnitt. Det här är också mitt tjugonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.