The Offspring. Det där Data blir med barn.

Jag grät faktiskt en skvätt mot slutet när jag såg det här avsnittet. Det var min andra gråt-fest hittills under min #startrekathon. Kanske var jag bara lite extra skör just den här dagen, eller så är det eventuellt helt normalt att bli lite berörd när ett hämmat androidbarn riskerar att bli tvångsomhändertaget av onda stjärnflottebyråkrater. Den där typen som bryr sig mer om paragrafer än blodsband – eller i det här fallet minneskorts-band.

I boken The Star Trek: The Next Generation Companion så beskriver man den tredje säsongen som sequelsäsongen. Här finns en rad avsnitt som plockar upp och bygger vidare på intrigtrådar från tidigare äventyr i serien, och The Offspring är väl ett av de tydligaste exemplen. Här utvecklas temat från ett av förra säsongens bästa avsnitt, The Measure of a Man – det där man arrangerade en rättegång för att reda ut om androiden Data var en individ med rätten att göra egna val, eller om han egentligen bara var Stjärnflottans egendom, med lika mycket självbestämmande som ett bord eller en stol. I det avsnittet föll domen till Datas favör, och han slapp bli sönderplockad ner i sina minsta beståndsdelar av en klåfingrig forskare. I det här avsnittet är det som om den segern inte betyder något. Inte när Stjärnflottan på nytt ser chansen att lägga vantarna på den teknologi som får Data att högprestera.

Det som väcker stjärnflottans girighet är Datas beslut att skaffa ett barn – vilket i hans fall innebär att han bygger en ny android, fast några storlekar mindre – som han kopierar över sina databaser till. Dottern döper han till Lal, och hon går från att vara ett slags comic relief-inslag (tänk er ett avsnitt där huvudpersonerna agerar ungefär som the Coneheads) till att bli en rollfigur som jag faktiskt bryr mig om. Det som först framstår som ytterligare ett avsnitt som driver med Datas försök att bli mänsklig  stöter också på motstånd från alla håll i sitt beslut om att fortplanta sig, men alla argument faller platt inför hans enkla och logiska resonemang. Varför ska han be om kaptenens tillstånd för att bygga en android på sin fritid? Måste andra besättningsmedlemmar be om lov för att skaffa barn? Trots domstolsbeslutet i The Measure of a man är det tydligt att Data fortfarande ses som en andra klassens medborgare ombord på skeppet.
För stjärnflottans del vill man förstås själv ha kontroll över denna nya, och mer formbara, android. Ansvara för hur hon blir programmerad, förlåt uppfostrad. På sikt vill man förstås lära sig att göra fler Data-liknande androider, utan att behöva vara beroende av Data. Men planerna går om intet när Lal visar sig ha fabrikationsfel. Hon är inte en exakt kopia av Data, utan byggd med hjälp av ny teknik som Federationens forskare uppfunnit. Men trots att själva mjukvaran verkar fungera bättre hos Lal än hos Data (hon kan till exempel lära sig att göra sammandragningar i språket, som till exempel I’ve istället för I have) så verkar inte själva konstruktionen hålla måttet.

När Lal inser att Federationens forskarråd vill tvångsomhänderta henne grips hon av ångest. Hon känner verkligen känslor – något enastående för en android. Men det är som att hennes tekniska lösning inte klarar av ansträngningen av att vara mänsklig. I stället börjar hennes konstgjorda nervbanor kollapsa en efter en. Den tekniska utvecklingen har inte nått tillräckligt långt för att kunna hantera en AI med ett rikt och verkligt känsloliv.

Det här påminner om: The Measure of a Man, men lite som en såpaversion av det avsnittet. Med betydligt mer drama och känslor.

Det här är nytt: Det känns som om Star Trek i och med det här avsnittet tar ytterligare ett steg framåt i sin skildring av artificiella intelligenser. Data – the next generation, liksom. Förutom att det ställer en och annan fråga om vad föräldraskap egentligen är och innebär.

Höjdpunkten är: Att jag verkligen sörjer Lals bortgång. Det hade jag verkligen inte väntat mig av avsnittets första halva, eller ens första två tredjedelar. Alltså jag är själv helt chockad.

Gillade inte: Men jag är ganska ensam om den där sorgen, för det verkar inte finnas plats för den typen av känslor ombord på riktigt på Enterprise. När Lal dör är alla hemskt ledsna en liten stund, men inte Data som ju borde sörja mest. För han hann ju kopiera över hela Lals person till sitt eget minne innan hon “dog”. Problemet är löst och alla kan fortsätta att leva vidare i sin utopiska förnöjdhet. 

Vad har vi lärt oss? För att parafrasera Fablernas värld: Även androider har människors känslor. Och de borde ha samma rättigheter att föröka sig som alla andra. Snart kommer din nyinköpta robotdammsugare att kräva det, jag lovar!

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 166 tv-avsnitt.