Det här är kanske det obehagligaste Star Trek-avsnittet hittills. Onda barn är det läskigaste som finns. Och en hel planet där de är i majoritet, och sjunger små ramsor medan de attackerar dig med basebollträn och andra tillhyggen (BUNK, BUNK, IN THE HEAD! eller bara BLAH-BLAH-BLAH) är snäppet värre. Älskar det, förstås! Det är som Flugornas herre, fast ännu mer obehagligt. Eftersom alla vuxna blivit galna och sedan dött, så ser barnen vuxenvärlden som fiender. De som minns något av tiden före viruset iscensätter lekar som till exempel “skolan”, där barnen kan revoltera mot korkade vuxna som säger att det är viktigt att plugga.
Det är ju ganska roligt med ett avsnitt där man ser vuxenblivandet som att dö. Är jag helt ute och reser, eller finns det ett Pippi Långstrump-citat om varför vuxna mister sin förmåga att fantisera? Eller ska man se det här avsnittet som en föregångare till Breakfast Club-citatet: “When you get old your heart dies”? Eller är de där hemska, dödliga, utslagen helt enkelt en symbol för sexualiteten? I så fall är Kirks metod att lösa det här problemet ännu mer märkligt. Det är genom att flirta med en av de äldre flickorna som han får en allierad bland barnen. Man kan ju förstå att William Shatners självbild blev allvarligt skadad av de här tidiga Star Trek-åren där han vecka efter vec
Bäst i avsnittet: När Star Trek-besättningen blir galna av viruset. Av någon anledning gillar jag det konceptet i varenda story som man får in det.
Sämst: Kirks gubbiga replik om att han inte ger sig i lag med äldre kvinnor – apropå att flickan Miri på planeten de varit på troligtvis är mer än 300 år gammal (oklart om det tar bort lite av den unkna peddo-känslan). Och att Janice Rand ännu en gång måste erkänna att hon är kär i Kirk, eller åtminstone vill att han ska titta på hennes ben. Detta efter att hon fått utslag – ja, gissa var?
Märkligast: Att de helt tappar bort den där underliga gåtan: varför är planeten en kopia av Jorden?
PS: Ibland kollar jag WIkipediasidor innan jag skriver, ibland vill jag flumma fritt. Men när jag hittade kommentarerna om de här två böckerna, blev jag sjuk av längtan:
- The Cry of the Onlies, a Star Trek novel by Judy Klass which includes events occurring after the episode Miri. (In this novel, all references to Miri’s world being a copy of Earth were ordered removed; Miri’s world is presented as a long-abandoned colony of Earth.)
- Forgotten History, a Trek novel by Christopher L. Bennett. It reveals that Miri’s world is not merely a copy of Earth, it actually is Earth – of a parallel timeline. Miri’s Earth had briefly drifted into the main timeline due to instability in the fabric of spacetime.
Och som den gode Stefan Gemzell påpekade, så är det här avsnittet delvis inspelat här: