Vad är det egentligen som är så skräckinjagande med borgerna? Jo, jag är givetvis medveten om de uppenbara riskerna med att de assimilerar personer och raderar deras personligheter, utplånar civilisationer och är praktiskt taget oövervinneliga. Men vad jag menade var kanske snarare vad Star Treks borger symboliserar med sitt kollektiva medvetande, semi-artificiella intelligens och implantatförsedda kroppar?
Hade den här serien spelats in på femtiotalet skulle jag nog inte tveka en sekund inför att tolka borgerna och deras kollektivistiska samhälle som en symbol för socialismen och östblocket. Nu, i en serie som spelades in i slutet av 90-talet, är jag inte lika säker. Vid den här tidpunkten var Berlinmuren sedan länge ett minne blott, och det var svårt att uppbåda ens ett symboliskt hot mot kapitalismen. Efter att vi i långfilmen First Contact dessutom fick reda på att borgerna har en drottning så känns den där socialistiska hotbilden allt mer långsökt.
Tvärtom är det kanske snarare läge att börja fundera över Federationens symbolvärde i de här banorna – en organisation som verkar i ett post-kapitalistiskt samhälle vars statsskick är lite oklart. Jag kan inte på rak arm påminna mig om att jag hört talas om allmänna val – mer än på Bajor. Nej, borgernas symboliska värde verkar nog snarare handla om det här med sammansmältandet av människa och maskin. En teknologidystopi i raden genom Star Trek-seriernas historia. I det här fallet en teknologi som tar övervinner individens fria vilja och assimilerar allt som kommer i dess väg, de som vägrar förintas.
I Unity får vi trots allt en lite ny insyn i borgernas hemliga liv. Voyager hittar en död borgkub på drift i rymden. Någon form av överlastning har gjort att den kortslutits och Janeway är extremt sugen på att åka till den för att kartlägga borgernas teknologi. Samtidigt, på en närliggande planet, stöter Chakotay på ett gäng ex-borger. Överlevande från den där kuben som försöker skapa sig ett nytt liv, fria från borgernas aggressiva drivrutin. Men när individualismen fått nytt spelrum har också olika delar av den förr så samkörda gruppen börjat bekämpa varandra på den planet man valt att slå sig ner. Chakotay hamnar mitt i en sån väpnad uppgörelse, men den grupp som till sist tar hand om honom när han är skadad är den del av postborgerna som tror på ett mångkulturellt samhälle skapat med fredliga medel. De har också en människokvinna som medlem, och en ganska seriös flirt uppstår snart mellan henne och Chakotay.
Det stora kollektiva Borgmedvetandet är postborgerna inte längre uppkopplade emot, men de har fortfarande förmågan att dela sina medvetanden med varandra i smågrupper. Det är genom en sån medvetandedelning som den mångkulturella gruppen räddar Chakotays liv efter att han blivit skadad, och det är också så de tänkt sig lösa striderna mellan olika fraktioner på. De drömmer om att skapa ett nytt borgfritt kollektivt stormedvetande för att skapa fred på planeten, men det måste kickstartas genom en sändare på borgkuben. Janeway vägrar att tillåta något sådant, varpå postborgerna tar saken i egna händer (eller egentligen någon annnans) och fjärrstyr Chakotay mentalt för att få honom att sätta igång sändaren. De här postborgerna, alltså. Liksom både mysiga och extremt skräckinjagande samtidigt.
Efter att den där sändaren kommit igång är dock postborgerna nöjda med sitt nyskapade kollektiv. Man spränger borgkuben i luften (en massa elaka borger vaknade också till liv när sändaren gjorde det) och tackar Voyager för hjälpen. När Chakotay och Janeway ska sammanfatta det som hänt är de kluvna. Är ex-borgerna goda eller onda? Och hur farliga kan de bli i längden? Och det här här jag anar lite vibbar av kommunistskräck i Janeways kommentar.
JANEWAY: I’m not saying I’m happy about what happened, but so far they haven’t acted like typical Borg. They saved us from that Cube, and they let you go.
CHAKOTAY: But they didn’t hesitate to impose their collective will on me when it served their interests, did they?
JANEWAY: No, they didn’t.
CHAKOTAY: I wonder how long their ideals will last in the face of that kind of power.
Men kanske överdriver jag lite i den politiska analysen här. Det är väl egentligen främst de mentala krafterna som kollektivet behärskar som är själva hotet, snarare än kollektivet i sig. Framför allt sett i seriens perspektiv, där ex-borgerna löper risken att bli neo-borger – och därmed ytterligare en fiende för Voyager och Federationen att oroa sig över.
Unity innehåller en handfull riktigt bra scener, som när Chakotay inser att hans välgörare på planten egentligen är borger (de håller det hemligt först). Eller när hololäkaren startar en avstängd borg som man hittat livlös i kuben, och den genast startar sitt våldsamma backup-program. Men det är något med tempot som får mig att bli bitvis lite uttråkad. Helt på egen hand, däremot, sitter jag och oroar mig över att de “riktiga” borgerna ska hitta sin gamla kub och därmed också Voyager. Men det hände ju inte. Inte i det här avsnittet i varje fall. Helt otroligt är det ju ändå inte att det kan finnas fler borger i närheten, elaka sådana.
Betyg: 7/10.
Voyager. Säsong 3, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 466 tv-avsnitt.