TNG: All good things, pt 1 & 2. Avslutningsavsnittet som både är en prequel och återförening.

Det är slut nu! Det är äntligen slut nu!! Ja, förutom en och annan långfilm lite längre fram i tiden, kanske. Men det viktiga här och nu är att jag till sist nått slutet på The Next Generations sju år långa uppdrag. Den första av de tre massiva sjusäsongsserierna är till ända. Över. Förbi. Märks det att jag är mer glad än sorgsen över att jag sett klart på serien?

Det tog mig nästan på dagen 23 månader att komma igenom de 176 (eller om det är 178) avnitten i serien (fast då hann jag också med två säsonger Deep Space Nine, samt några långfilmer och böcker också). Jag tror att ett av skälen till varför det tagit sån tid att komma igenom The Next Generation är att det ofta känts som om man inte riktigt visste vart vi var på väg. Alltså, på ett plan är det så i serien – resandet med Enterprise sker på måfå och det verkar inte finnas något stort, övergripande uppdrag att hålla sig till. Inte ens det där gamla, att söka kontakt med nya livsformer, tar upp särskilt mycket av speltiden. På ett annat plan stämmer det också in på hela serien. Vi hade de första, svajiga, Roddenberry-styrda åren. Vi har gisslet med de avslutade avsnitten, vilket lett till att man inte vågat, velat eller orkat fatta beslut som skulle få konsekvenser för framtida säsonger (se förhållandet mellan Worf och Troi, till exempel). Det är också en serie som redan från början sattes i en tvångströja med begränsningar och arv från sina föregångare, och som aldrig riktigt lyckades skaka av sig självbilden om att man ska ge en en optimistisk och positiv vision om framtiden och mänsklighetens möjligheter – även om det inte alltid blir så bra tv-dramatik.

Med detta sagt så är det ett rätt stiligt manusbygge man fått ihop till det avslutande dubbelsavsnittet. I All good things lyckas man skapa den där verkliga kinderäggseffekten. Man knyter samman seriens första avsnitt med säsong sju och får samtidigt till en återträff 25 år in i framtiden. Och det är stackars Picard som kastas mellan de tre tidsplanen, och försöker få rätsida på om han bara blivit senil där han hoppar mellan olika tidsperioder, eller om hans faktiskt är indragen i något där hans beslut slutligen kommer att påverka hela mänsklighetens chans till överlevnad.

En bra bit in i det här upplägget sitter jag nästan och gapar av förvåning. Efter en rad halvbra avsnitt så nästan osar det av genialitet om det här manuset. Att mitt gamla hatobjekt Q gör en comeback kan jag ha överseende med, han utgör ju trots allt länken mellan seriens början och slut. Plus att det på något vis känns logiskt att den där rättegången som inleddes för sju år sedan skulle kunna få sitt avslut nu. Att det är lite svårt för mig som tittare att i varje klipp genast identifiera exakt vilken tid vi befinner oss i när tidshoppen sker mitt i meningar och sånt där, det tycker jag bara är kul. Jag kan bara tänka mig de olika excelarken som sattes samman för att snabbt indikera var vi befinner oss  i tid – framför allt förstås i skiftena mellan första och sjunde säsongens tidslinjer, som ju är mest lika varandra. Att låta Denise Crosby och Tasha Yar på nytt återvända till serien här kändes ju för en gångs skull helt motiverat, hela hon är ju en väldigt tydlig tidsmarkör.

Manusarbetet kring det sista avsnittet skedde under stor press, samtidigt som alla också ville att det skulle bli något spektakulärt och minnesvärt. Manuset skrevs om in i det sista och många idéer fick strykas helt eller skäras ner på vägen till färdigt avsnitt. Bland annat hade man från början tänkt sig att trycka in även en fjärde storyline om borger i det här avsnittet och en bisarr scen där Geordi och Picard i framtiden försöker stjäla Enterprise från ett museum. Men även utan de ingredienserna så är det här rent strukturellt nog det mest komplicerade som gjorts inom Star Trek-universumet.

Det här var också ett avsnitt som producenten Michael Piller var inne och styrde och ställde i, till mångas missnöje. Mer technobabble och mindre utforskande av rollfigurerna var en av konsekvenserna, men också förändringar som gav en starkare intrig och mer action. Själv tycker jag nog att själva grundidéerna i avsnittet räcker långt, och börjar tappa intresset när man fastnar i långa förklaringar kring antitid, och parallella skeenden involverande tachyonpulser i de tre olika tidsplanen som samverkar på ett katastrofalt sätt.

Det är när jag inser att hela handlingen i de här två avsnitten är ett test för att ta reda på om Picard och mänskligheten har en utvecklingspotential tillräckligt stor för att låta dem existera som art som jag faktiskt tröttnar lite. Ytterligare en intrig kring något som egentligen inte utspelar sig i verkligheten, utan bara i Q:s testbubbla? Ännu ett slut där i stort sett hela handlingen nollställs och vi befinner oss ungefär där vi började (de scener vi sett av framtiden är ju bara en av många möjiga framtider)? Så blir det allra sista avsnittet av The Next Generation en näst intill perfekt illustration av hela seriens problem, att hyfsat djärvt faktiskt ta sig någonstans. Antingen det, eller ett bevis på att jag inte är tillräckligt utvecklad mentalt för att ta till mig det här avsnittet, och i och med det eventuellt ett bevis för att Q och hans överordnade borde utrota mänskligheten?

Men visst finns det en hel del underbara saker här: Patrick Stewart som den gamle, nästintill senile, Picard är urbra. Att han och doktor Crusher faktiskt verkar ha fått till det och till och med hunnit gifta och skilja sig känns som en lättnad. Precis som att det känns schysst hon numera är kapten över ett eget skepp (om än med en väldigt dåligt ålderssminkad Gates McFadden på bryggan. Tydligen hade hon väldigt känslig hy, så hennes smink gled liksom av ansiktet under dagen, vilket ledde till en total omsminkning någonstans vid halvtid på varje arbetsdag).

Som helhet ett avsnitt som trots vissa problem faktiskt både lyckas förvåna, chocka och irritera, och det är väl en rätt härlig kombination.

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 324 tv-avsnitt.