DS9: The Maquis Pt 2. Upplösningen, Sisko är en hjälte, ofantligt många uppföljningar är möjliga.

 

En sak som Star Trek aldrig varit särskilt bra på är flashiga och intensiva rymdskeppsdueller med riktiga eldstrider, explosioner och våghalsiga ess till piloter ochallt det där. Jag vet att det är lite orättvist att jämföra en tv-serie med spelfilmer, men tänk på hur Star Wars är en stolt arvtagare till en tradition med gamla krigs- och flygfilmer. Man varvar de där mastiga striderna mellan rebell- och imperieskepp med dueller mellan små stridskepp där det krävs kunskap i prickskytte, instinkt (och lite hjälp av Kraften, förstås) för att lyckas. I Star Trek är istället allt extremt datoriserat – när ett skepp kommer i strid kretsar det mesta kring ordergivning och koordinater. Ja, man kan till och med läsa med sina sensorer av när motståndaren förbereder sig för att fyra av en salva, och hålla koll på hur starka fiendens sköldar är medan man är i strid. Det hela förvandlas mer eller mindre till en matematisk räkneuppgift.

Star Trek-versionen är säkert en mer realistisk bild av hur ett framtida rymdkrig kan utkämpas, men också en väldigt osexig sådan. Kanske är det därför som de också blivit allt mer sällsynta. Det känns som om serierna sysselsatt sig med fredsfördrag och diplomatiska förhandlngar än att iscensätta de där gamla hederliga skak-scenerna när alla i besättningen sitter och låtsashoppar i stolarna för att simulera hur skeppet blir beskjutet.

Men i The Maquis andra del görs det faktiskt ett försök att hotta upp saker en smula. Det är äntligen dags för lite Runabout-action – ett uttryck som väl tyvärr är en motsägelse i sig själv. För det är väldigft svårt att uppbåda någon som helst actionkänsla inför åsynen av Deep Space 9:s Runabouts . De påminner mest om bestyckade minibussar i designen – ni vet sådana där familjebussar för barnrika familjer. Den trista designen av fåmansrymdskeppen verkar vara ett arv som går ända tillbaka till originalseriens fyrkantiga skyttlar. Ingen tie-jagare så långt ögat kan se, alltså.

Den där rymdstriden är i varje fall avsnittets höjdpunkt. Det där allt ställs på sin spets. In i det sista försöker Sisko övertala sin gamla polare Cal Hudson att inte bli en upprorisk rebell utan gå tillbaka till Federationen – till sist sitter de i varsitt beväpnat rymdskepp. Hudson undkommer, vilket jag trodde innebar att han skulle återkomma i ett senare avsnitt…sen råkade jag visst kolla på Memory Alpha-sidan.

Siskos försök att omvända sin gamle vän kanske hade fungerat bättre om vi hade fått reda på något mer om deras gemensamma bakgrund, eller om det funnits någon tillstymmelse till kemi mellan de två skådespelarna. Nu blir det bara mer, “jaha, där är hans gamle vän. De verkar verkligen inte ha något gemensamt, eller ens bry sig om varandra”.

Då är cardassiern Gul Dukat, den förre bossen på rymdbasen Deep space 9,  betydligt mer intressant som figur. Att vara motsägelsefull och mystisk verkar vara något slags ideal inom Cardassien, så riktigt var man har Dukat förstår man förstås aldrig. I det här avsnittet blir han själv lite förvånad när den cardassiska militärregeringen lägger skulden på honom för smugglingen av vapen till cardassiska kolonier på Federationens område. Man offrar helt enkelt honom för att själva gå fria från misstankar. Exakt hur han lyckades ta sig ur den där knipan när han väl kom hem förtäljer inte historien. Inte lär det ha varit genom en rättegång i varje fall. Han berättar själv att man i Cardassien alltid vet hur domen lyder redan innan rättegången har börjat.

Jag måste nog ändå säga att alla de frågor som ställdes i del 1 av The Maquis kändes mycket mer intressanta än de svar som kom fram i del 2. Det var mycket prat, tyckte jag. Men grunden är förstås lagd för en ny konflikthärd som man kan bygga massor av intriger kring i fortsättningen, om man så vill. Det finns dock två personliga favoritögonblick i det här avsnittet. Det ena är när Quark lyckas överbevisa en vulcan om det ologiska att starta ett rebelluppror. Och sen gillar jag också avsnittets slutreplik, där Sisko ifrågasätter sig själv efter att ha låtit sin gamla polare Hudson undkomma:

SISKO: I just got a communiqué from Starfleet congratulating me on my good work, and thanking me for preserving the peace with the Cardassians.
KIRA: You deserve it. You prevented a war.
SISKO: Did I? Or did I just delay the inevitable?

Så härligt ödesmättat!

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 316 tv-avsnitt.