TNG: Lessons. Det där Picard blir kär. På riktigt den här gången.

Har tvekat lite inför det här blogginlägget. Det kändes viktigt. Avgörande. Innerligt. För här får vi för första gången en rimlig förklaring till varför Picard är en stel stofil. Varför han inte stöter på doktor Crusher? Och hur det kan komma sig att Picard bara fått ligga en gång på snart sex säsonger (även om det blir två gånger i och med det här avsnittet)?

Svaren ges alltså i det här avsnittet som lika gärna kunde ha hetat något i stil med “så här kan det gå om man låter hjärtat va’ me'”. För när Picard släpper garden och låter sig själv falla för en kvinna som jobbar ombord, så hamnar han nästan genast i skitjobbiga situationer. Kommer de andra i besättningen att misstänka honom för att favorisera sin flickvan? Och kommer han att kunna vara lika kall och logisk i sitt beslutsfattande när det är hans livs stora kärlek som påverkas av besluten?

Sedan är det ju också underbart att flirten mellan Picard och Nella Daren utvecklas genom musik. Han spelar flöjt och hon ett syntpiano som går att rulla ihop som en liten duk. När de ska ha träff letar hon upp stället där de olika Jeffreytuberna möts så att akustiken är fantastisk. Och musiken får också Picard att för första gången ta upp det som hände i The inner light. Det är ovanligt känsligt och fånigt gjort. Och jag gillar det. I teamet bakom serien var man särskilt nöjd med att Picard den här gången kopplades ihop med en kvinna som var närmare honom själv i ålder än tidigare flirtar. Daren har dessutom skinn på näsan och en egen karriär, så den där gubbsjuka stämningen som ofta uppstår när det är dags för romans på Enterprise slipper vi den här gången.

Det blir nästan lite komiskt hur teamet bakom The Next Generation verkligen kämpar emot varje gång det öppnar sig en förutsättning för intriger och såpaliknande inslag i serien. I stort sett alla andra tv-makare i universum hade låtit Picards kärleksliv vara en stor del av seriens handling, eller åtminstone utvecklat flirten mellan honom och doktor Crusher. Istället leder det här avsnittet till ytterligare en avbruten kärlekshistoria ombord. Men upplösningen är ändå vacker och lite smartare på något vis, och hjälper till att skapa en bild av Picard som rollfigur. Scenen där två karriärister som kämpat hela sina liv för att nå sin nuvarande position inte kan välja bort jobbet för kärlekens skull säger också en hel del om idealen i The Next Generation. Kontroll, disciplin, arbete – det är vad som är viktigt i denna utopi. Ingen av huvudpersonerna i serien tillåts heller, åtminstone så här långt i serien, att ha en fungerande privat relation förutom till ett barn. Till viss del beror det här säkert på budgetskäl, och att manusförfattarna och producenterna alltid varit extremt ovilliga att skriva in en enda återkommande rollfigur till i manuset. Som någon av er skrev i kommentarerna till ett tidigare avsnitt, men “vet” ju att varenda ny kärlekshistoria ombord är dömd att misslyckas eftersom de alltid kretsar kring gästskådespelare.

Det kan verka lite vansinnigt att jag ger det här avsnittet ett högre betyg än samma betyg som till exempel The Inner light, som alla älskar. Men det var ju det här med att spela flöjt i en Jeffrey-tub. Hur många extrapoäng ger inte det?

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 258 tv-avsnitt.