Realm of fear. Det där Barclay kommer ut som transportörfobiker.

Det finns uppenbarligen bara ett alternativ om någon ombord på Enterprise ska ha en dålig egenskap, eller kanske bara vara lite allmänt neurotisk. Eftersom alla andra ombord är så extremt perfekta och balanserade (förutsatt att deras kroppar inte tas över av en alien) så måste man helt enkelt skriva in stackars löjtnant Barclay i manuset när det ska handla om mänskliga svagheter eller besinningslös hybris. Vi har redan tidigare sett honom som holodäck-missbrukare samt med en onaturligt hög iq Den här gången får vi reda på att han dessutom lider av transportör-fobi. Blotta tanken på allt som kan gå fel när en kropp bryts ner till molekyler och sedan sätts samman igen får honom att freaka. Hur han lyckats hålla den fobin hemlig under alla år i Stjärnflottan skulle i sig bli ett intressant avsnitt, men den här gången handlar det visst om att konfronteras med det man är allra mest rädd för.

Så gissa vad som händer när Barclay efter många om och men till sist ställer sig i transportören? Jo, det sker förstås något extremt underligt. Ett maskliknande föremål med mun simmar fram till honom och biter Barclay i armen medan han transporteras. Medan han består av det där vattenfallsliknande ljusfenomenet. Och där varelsen bitit honom gnistrar sedan med jämna mellanrum hyn på ett underligt sätt samtidigt som det gör skitont. Barclay gör som alla moderna människor, han kollar sina symptom på datorn för att själv ställa sin diagnos. Det är lika smart ombord på Enterprise som i vår tid. Fenomen som uttorkning och hallucinationer (det strålande bettet) passar in på transportörpsykos tycker Barclay, dessvärre finns det inget botemedel mot det tillståndet.

Dwight Schultz gör ett finfint jobb som den allt mer hysteriske Barclay. För första gången inser jag varför figuren blivit populär bland fansen, äntligen en besättningsmedlem ombord på Enterprise som är lite neurotisk. Det är en fröjd att se Barclays hypokondri blomma ut, eller för den delen när han med tillkämpad tapperhet bestämmer sig för att ge sig in i transportören igen för att se om de ålliknande föremålen finns kvar. Överhuvudtaget är det rätt så coolt att se hur en transport ser ut från “insidan”, det var verkligen hög tid att vi fick se transporten göras ur det perspektivet.

Själva ramhandlingen: “undsätta ett rymdskepp i nöd, där alla ombord visar sig vara döda eller försvunna och man inte har en aning om vad som hänt” är jag däremot ganska mätt på. Lite förnyelse hade inte skadat. Precis som jag verkligen inte inser poängen med O’Brien. Scenen med spindeln i det här avsnittet gjorde inte saken bättre. Mer Barclay och mindre O’Brien om jag fått bestämma. Den här serien behöver NEUROSER!!! Upplösningen lämnar förstås inte Barclay i sticket som neurotisk hypokondriker. Det är han som till sist löser den stora gåtan med vad de fiskliknande föremålen inne i transportörströmmen var. Exakt hur den där mal-liknande saken kunde vara en besättningsman förstod jag däremot inte riktigt. Men det kanske inte är så viktigt. Det viktiga var att Barclay inte både var ett freak och inkompetent samtidigt. Det hade jag tagit som en personlig förolämpning.

Betyg: 8/10. (en svag åtta är ändå en åtta)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 230 tv-avsnitt. Det här är mitt femtiosjätte inlägg i årets #blogg100-utmaning.