Time’s arrow, pt 2. Det där Datas huvud skruvas tillbaka igen.

Jo, jag erkänner. Jag njuter faktiskt för första gången av utklädningslåde-effekten i Star Trek.  Jag tycker för en gångs skull att det är jättekul att se besättningen infiltrera dåtiden och smyga med sina tricorders under sina tidsenliga outfits. I San Francisco på 1800-talet betyder det till exempel att Riker får klä ut sig i en gullig polisuniform och doktor Crusher i tidsenlig sköterskeuniform. Det är väl bara när gänget låtsas vara ett resande teatersällskap för att slippa undan en aggressiv hyresindrivande tant som det blir lite för mycket buskis för mig.

Jag tror att jag köper tidsresandet den här gången för att det finns en plot som faktiskt får allt att hänga ihop. Datas huvud, upphittad i ett gammal gruvschakt på 2300-talet hänger alltså ihop med hungriga aliens som utnyttjar koleraepidemin för att sno åt sig människosjälar att käka. Och som en bonus Guinans 1800-talsupplaga som får en föraning om var hon kommer att jobba 500 år senare. Det här är ingen konstig Sherlock Homes-hyllning eller ett lustigt äventyr på holodäck, utan ett schysst skrivet mysterium.

Jag orkar oftast inte fundera för mycket på orsak och konsekvens i och med tidsresor, därför bara köper jag saker som att den huvudlösa Data på 2300-talet faktiskt behöver och kan använda sig av huvudet som blev kvargklömt på 1800-talet, men som nu är återfunnet är en tidsresebonus som i varje fall jag inte såg komma. Jag tyckte till och med att det var en rätt så snygg konstruktion. Mark Twain-figuren är däremot minst lika påfrestande när han kommer till Enterprise. Den gubben går inte, så att säga.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 229 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtiofemte inlägg i årets #blogg100-utmaning.