The inner light. Det där Picard hinner leva ett helt liv på mindre än en halvtimme.

Ganska långt in i det här avsnittet så tyckte jag att det var det märkligaste jag sett hittills inom Star Trek-konceptet. Kapten Picards hjärna kapas av en främmande sond under ungefär 25 minuter. På den korta tiden hinner han leva ett helt liv som vetenskapsman, familjefar och engagerad flöjtspelare på planeten Kataan. Till en början har han fortfarande minnen från Enterprise, men så småningom går han all in i den nya världen och glömmer allt han varit med om tidigare. Och jag fattade ingenting. Vad handlade det här om egentligen? Picards liv bara fortsatte på Kataan och jag hade inte en susning om vart den här intrigen var på väg.

Övertagandet av Picards medvetande sker genom en stråle från sonden som får kaptenen att svimma av på bryggan. När doktor Crusher undersöker honom ser hon att Picards hjärna arbetar på högvarv, trots att han verkar medvetslös. När man försöker skärma av strålen från sonden håller Picard på att dö, så man har inget annat val än att bara vänta och se vad som ska hända. Lite som jag som tv-tittare. Är det fråga om ett fientligt övertagande av Enterprise? Ett liv i en annan dimension? Är Picard död och har hamnat i himlen? När Picard börjar åldras snabbare och snabbare under sin vistelse på Kataan börjar jag ana vart vi är på väg…
Sonden visar sig vara en sista hälsning från en döende planet, och de upplevelser som Picard får vara med om ett slags historielektion i praktiken. De är ett sätt att skapa ett minne av en civilisation som inte längre existerar. Samtidigt får Picard faktiskt en möjlighet att leva ett liv han valt bort. Gift, familjefar, farfar och en man som har sitt liv på en och samma plats, snarare än det nomadiska liv han lever ombord på Enterprise. Det blir faktiskt riktigt fint till slut. Men inte så fint att man inte mår otroligt illa av den undermåliga ålderssminkning som Picard och de andra på Kataan utsätts för. Det ser riktigt, riktigt illa ut! Samtidigt är det ett modigt avsnitt, rent dramaturgiskt när man låter mig som tv-tittare undra vart vi är på väg under en så stor del av avsnittet. En gåta som vi får ett svar på väldigt sent. Det är också ett avsnitt med ett ovanligt känslomässigt djup för att vara en serie som snarare lagt sitt krut på vetenskapliga förklaringar och logiskt tänkande. Inte ett öga är torrt när Picard spelar på flöjten på slutet och minns ett liv han nästan levt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 227 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.