Hero worship. Det där det är Datas tur att ta hand om ett traumatiserat barn.

Det är alltid lite märkligt när avsnitt på samma tema kommer i skov. I förra avsnittet, New ground, blev Worf lite paff när han plötsligt stod inför uppgiften att uppfostra sin son. I det här avsnittet, Hero worship, hamnar Data i en liknande situation. Bägge männen handleds dock i sin ovana roll av Troi. Men om New ground kändes svagt och oinspirerat så tar man ut svängarna på ett helt annat sätt i det här avsnittet.

När Enterprise hittar det försvunna forskningsskeppet Vico så finns det bara en överlevande, den lille pojken Timothy,som ligger fastklämd under en massa järnskrot. Data räddar honom, och i och med det blir den nu föräldralöse pojken präglad på Data. Så pass obsessed att han efter några dagar hävdar att han själv är en android, och imiterar Datas ordval, utseende och uppförande – inklusive hans små ryck med huvudet. Troi ser det hela som en reaktion på allt dramatistk som hänt, och att det är bra för pojken att under en kort period fly in i en identitet där man inte kan känna några känslor.
Även om avsnittet bitvis närmar sig barnprogramsnivå (den pedagogiskascenen där Data förklarar att han gärna skulle vilja känna känslor, till exempel för att veta om mat smakar gott istället för att bara kunna identifiera de olika ingredienserna) så är det här ett barnuppfostransavsnitt som åtminstone innehåller en del förväntningar på rymddramatik. Att Enterprise till slut håller på att förintas av förstärkta ekon av sina egna försvarsmekanismer är väl en fin symbolik kring människans skörhet i stunder av sorg. Det enda som är lite märkligt är att Datas egna försök att skaffa barn inte nämns. Å andra sidan har han ju inga känslor, så man kanske inte behöver bry sig om den formen av trauman för hans del.

Twisten att Timothy också går runt och tror att det är hans fel att Vico gick under är också en fin detalj i plotten, om hur barn kan ta på sig skulden för saker som händer omkring dem. Men främst är det här väl nästan ett hyllningsavsnitt tillägnat Brent Spiner, skådespelaren som gör Data. Imitation är den högsta formen av smicket, säger Data i avsnittet – och detsamma går väl att säga om ett avsnitt som främst går ut på att Spiners rolltolkning imiteras. Men den där sista bilden, på en skrattande Timothy – den kändes som hämtad från Sjunde himlen eller Full House. Den där typen av mysfaktor hör inte hemma i Star Trek, tycker jag.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 213 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiofemte inlägg i årets#blogg100-utmaning.