Redemption, del 2. Det där det klingonska inbördeskriget tar slut.

Stackars Worf. Här har han gått och längtat efter att få bli en del av den klingonska gemenskapen under hela sitt liv, men när han väl får chansen så inser han att han inte hör hemma där. Vissa delar av det här avsnittet skulle man kunna kalla för en extrem skildring av begreppet mellanförskap, förutom den detaljen att klingonerna verkligen är genuint frånstötande. Att de ens kan gilla sig själva är helt otroligt. Det hela börjar skava på allvar för Worf under det märkliga fylleslag där de två stridande sidorna i det klingonska inbördeskriget plötsligt träffas för att supa och slåss tillsammans. Inget för den disciplinerade och hedersfokuserade Worf, liksom.

Avsnittets andra intressanta spår är den androidfobi som Data möter när han tillfälligt ska ta över befälet på federationsskeppet The Sutherland. Eftersom jag den senaste veckan klämt Isaac Asimovs Jag, Robot så blir jag förstås mer och mer nyfiken på Datas programmering. Det vill säga hur mycket av Asimovs tankar som finns i bakgrunden i skapandet av Data, finns robotlagarna rentav inbakade någonstans där? Roddenberry och Asimov hade ju kontakt under originalsäsongen så det är väl inte helt otroligt att de hade kontakt någon gång under skapandet av Data. Tankarna på det här dök förstås upp eftersom Data vägrar att lyda direkta order från Picard i det här avsnittet, något som inte ens människor egentligen ska våga sig på. Men enligt en strikt tolkning av robotlagarna måste Data bryta mot reglerna för att rädda människoliv. Men nog är väl Data så pass avancerad att han står över den typen av regelverk? Eller?

Del två styrde inte direkt upp Redemption Tvärtom, det här var ett sämre avsnitt än det första. Och jag är fortfarande förbryllad över en del saker. Kanske är jag trög, men hur kan Tasha Yars dotter (om än en Tasha Yar från ett alternativt universum) vara vuxen i det här avsnittet? Det måste vara någon detalj i tänket här som jag missat. Och precis som en del av er skrivit i kommentarerna, det känns så uppenbart att man inte vill något med den här rollfiguren, Sela, mer än åstadkomma en chockeffekt. En annan sak som irriterar mig lite är det faktum att romulanerna fortfarande försöker mörka sin infiltrarion av den klingonska flotten. Visst, de är kanske inte beredda på att gå ut i en öppen konflikt med Federationen och Stjärnflottan just nu, och försöker istället mygla och manipulera för att få allierade och bundsförvanter. Men med tanke på att Federationen bara hade en handfull skepp i rätt kvadrant, så är det ändå förbluffande att romulanerna lämnar sina klingonska allierade i sticket på det här sättet vid minsta lilla motstånd.

Det blev för många ointressanta intriger i det här avsnittet, alldeles för mycket av poänglös katt- och råtta-lek. Och inte ens Worfs plågsamma kulturkrocksinsikter var särskilt rörande. Avsnittet kändes mer som en transportsträcka där man desperat försökte lösa upp alla de intrigtrådar som startades i det första avsnittet av de två. Sedan hade jag ju gärna sett att klingonerna på sikt styrde upp sin interna mötesordning, så att det inte behöver bli knivslagsmål och avrättningar stup i kvarten.

Betyg: 4/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 203 tv-avsnitt. Det här är också mitt tjugofemte inlägg i årets #blogg100-utmaning.