Redemption Del 1. Det där Worf drar igång ett klingonskt inbördeskrig (nästan i varje fall).

 

Oj, vad påskledigheten ställde till det med postandet här på bloggen. Det blev väldigt litet skrivet, trots all ledig tid. Men nu är det vardag och äntligen dags att säga tack och hej då till  säsong fyra med första delen av ett dubbelavsnitt. Precis som mina kära toppkommentatorer tidigare nämnt så repriserar man upplägget från förra säsongsavslutningen och låter Redemption del 1 avsluta säsong fyra, medan del två inleder säsong fem. Men där slutar väl egentligen likheterna. The Best of Both Worlds var två så otroligt mycket mer spännande avsnitt, med Borgernas kidnappning och assimilering av Picard som absoluta höjdpunkt. Redemptions story imponerar inte på samma sätt – åtminstone inte i det här första avsnittet. Worfs delaktighet i ett klingonskt inbördeskrig känns …tja…sådär halvintressant i jämförelse. Och trots att man nu laddat i flera avsnitt över Det Stora Avslöjandet kring Romulanernas master mind, kvinnan som står i mörkret och styr och ställer, så blir jag inte ens förvånad över hennes identitet. Det kändes faktiskt mest bara lite rörigt att stöta på ännu en upplaga av Natasha Yar. Kan det liket aldrig få vila, liksom (vem hon egentligen är väntar jag med till nästa avsnitt).

I övrigt är Redemption ett föredöme såtillvida att det plockar upp ett gäng lösa trådar från säsongen som gått. Här kommer fortsättningen kring berättelsen om Worfs uteslutning från det klingonska samhället. Här utvecklas också klingonernas inrikespolitiska kris, och vi får reda på vilka klingoner det är som spelar under täcket med romulanerna.

Trots att den glosögde Gowron  blev vald till ny ledare för klingonerna i avsnittet Reunion, så har det inte stoppat intrigerna och kuppförsöken på imperiets hemplanet. Att Worf dödade Duras, ärkefiende till honom och Gowrons utmanare till den ledare för Högsta rådet, gjorde inte heller någon egentlig nytta. I stället har Duras två systrar fortsatt att konspirera och försöker nu ta över styret av imperiet genom att lansera en tidigare okänd son till Duras som kandidat till ledare för rådet.  Å andra sidan konspirerar Worf också. Tillsammans med sin bror Kurn planerar de hur de ska få Gowron att återupprätta deras familjs heder, mot att de ställer upp med militär som backar Gowrons anspråk på tronen.

Det blir –kort sagt – mer Jag, Claudius och Game of Thrones i det här avsnittet än någonsin tidigare i Star Treks historia. Mycket konspirationer inom hovet, tillfälliga och oheliga allianser samt ingen som helst känsla för den där hedern som klingoner tjatar om hela tiden. Men den klingonska krisen är ändå ganska ytligt tecknad. Visst, jag förstår att alliansen med Federationen är en av de saker som orsakat splittring, men visst borde väl även klingonska intriger och politik innehålla lite mer sofistikerade intriger än bara makthunger.  Manusförfattarna nöjer sig alldeles för ofta med ungefär den här orsaken till allt som klingoner gör: för att de är klingoner, liksom.

Det ska då stå i kontrast till det vanliga huvudtemat när det handlar om Worf – arv och miljö. Hur mycket har Worfs uppväxt med människoföräldrar format honom, och hur mycket av hans uppförande och reaktioner är genetiskt förutbestämda? Och kan en stor del av hans klingonska drag egentligen ha skapats av honom själv, efter ett ihärdigt sökande efter en identitet? Därav det faktum att han, enligt Guinan, är en av de få klingoner hon mött som aldrig skrattar?

Guinan är också inblandad i den ena av två riktigt minnesvärda scener i det här avsnittet: 1. när Guinan spöar skiten ur Worf i prickskytte, och samtidigt läxar upp honom för att hans dåliga koll på klingonsk kultur. Den andra scenen är den när Worf lämnar Stjärnflottan och Enterprise för att gå ut i strid för Gowron. Känslosamt när stora delar av besättningen är på plats för att ta farväl av honom.

Det här är ett helt okej avsnitt, framför allt med tanke på att det till stor del handlar om klingonska intriger. De stora åthävorna och pretentiösa replikerna har dock skalats ner den här gången, till förmån för mer småsint kackel och intrigerande.Även om konsekvenserna för Federationen förstås kan vara väl så allvarliga om “fel” sida vinner konflikten så kändes det här inte som material för en rafflande säsongsfinal. Så bortskämd är jag efter förra säsongens Borgdrama.

Betyg: 6/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 202 tv-avsnitt. Det här är också mitt tjugoandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.