För vissa tittare är det kanske självklart att det är något skumt på gång när hundratals ur besättningen försvinner från Enterprise och Beverly Crusher är den enda som kommer ihåg och saknar dem. Men i Star Trek kan ju sånt där bero på så många olika saker. Man kanske har råkat snubbla in i en annan dimension och/eller en alternativ verklighet. Kanske har någon varit inne och ändrat i det förflutna – lite som när Spock måste åka tillbaka i tiden för att rädda livet på sig själv i Yesteryear i den animerade serien. Men när bara fler och fler ur besättningen börjar försvinna – ibland mitt i ett samtal – så förstår ju till och med jag att det är något skumt på gång. Hade däremot aldrig kunnat gissa att det skulle vara just en warpbubbla. Det hade nog ingen annan heller, förrän manuset till det här avsnittet blev skrivet.
Det jag gillade mest med Remember me är att alla omkring Beverly reagerar så lugnt och samlat när hon går runt och säger att det fattas en massa personer ombord. Man felsöker. scannar igenom fartyget, går igenom dataloggar och låter praktiskt taget besättningen gå skallgång ombord. Inte ens när hon börjar sakna hundratals personer är det någon som kallar henne direkt galen, utan man lyssnar och tar in. Den typen av mjuk övergång in i ett allt mer overkligt tillstånd är mycket mer obehaglig än när folk genast spärrar in någon i en madrasserad cell. Å andra sidan så tvekar Beverly inte så mycket på sig själv. Hon är tämligen övertygad om att alla andra har fel trots att alla tittar på henne med tom blick när hon nämner alla som inte finns, och plötsligt aldrig har funnits ombord. Man kanske blir sådär självsäker efter tillräckligt mycket tjänstgöring ute i galaxen. Efter att man träffat på så mycket konstiga saker att man vet att det bara är sig själv man kan lita på.
Det är när det börjar dyka upp portaler av ljus och energi (tänk ungefär filmen Poltergeist) som saker och ting blir lite för fjantiga för mig. Eller med andra ord: När man går från det psykologiskt småjobbiga till typiska sf-konventioner. Är inte portaler av energi lite av genrens lösnäsa, liksom? Något man tar till när man inte hinner/orkar bygga ett helgjutet manus?
Däremot är det ju snyggt hur världen utanför warp-bubblan också slutligen skildras. Det visar sig att energiportalerna egentligen är “verkligheten” som försöker få kontakt med Beverly. De är ett verk av ett samarbete mellan Wesley Crusher och den där astriste The Traveler från Where no one has gone before som alla utom jag verkar gilla. Wesley är lite extra drivande, det var ett av hans experiment som skapade den där Warpbubblan som hans mamma nu är instängd i. Och som bara krymper och krymper och krymper,
Oavsett hur charmigt jag tycker att det är med nyanserade skildring av vad som först ser ut att vara en psykos så är jag ändå inte riktigt imponerad av det är avsnittet. Warpbubblan suger som intrigverktyg tycker jag. Och om nu Beverly är instängd i en bubbla där hon själv skapar sin verklighet med hjälp av sin egen fantasi, hur kan det då finnas en dator som avger exakta storleksangivelser på hur stor warpbubblan är. Det där reddes aldrig ut ordentligt. Att det blir så mycket som en sexa i betyg beror enbart på scenen där Wesley håller på att sugas in i kraftfältet och hänger i luften medan hon håller i sig i en stol (som syns här ovan). Så himla fin scen.
Betyg: 6/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 181 tv-avsnitt.
