Up the long ladder och Manhunt. De där två som blev lite mer Jubel i busken än vanligt.

Buskis och fars har ju varit ett viktigt inslag i Star Trek-universumet sedan ungefär andra säsongen av originalserien, om jag minns rätt. Och efter ett antal avsnitt där det som mest förekommit ett eller två smålustiga skämt så går vi här in i en duo av avsnitt där det är de buskisartade inslagen som driver avsnitten framåt.

I Up the long ladder ska befolkningen i en sedan länge bortglömd koloni räddas. De visar sig vara en del av den interstellära motsvarigheten till gröna vågen – bland annat vägrar de att transporteras upp till Enterprise utan sina grisar och höns. Och från den händelsen och framåt tar bonnlurkshumorn sin start. Från den keltiskinspirerade folkmusiken i soundtracket till brandlarmet som går när de försöker laga mat över öppen eld i ett av lastrummen. Givetvis är det först när skeppets brandförbud förhindrar produktionen av hembränt som männen i gruppen får panik.

Med farsen verkar också ett visst mått av gubbighet följa med på köpet. Männens förstummade uppsyn när de ser den unga bondbruden Brenna Odell, som trots Rikers längtande blickar förnedrande nog måste jaga ifatt honom och praktiskt taget börja strippa för att få ligga lite med honom. Eventuellt är det hennes isolerade tillvaro i bondkolonin som gör att hon tror att ett samtal om fotbad automatiskt är en sexuell invit. Mot slutet av avsnittet visar det sig förstås att Odell är betydligt mer beräknande än man tror, sex verkar för henne vara ett sätt att förflytta sig uppåt i den sociala näringskedjan.

Mindre farsartad är intrigen kring en annan bortglömd koloni, dit bara fem personer lyckades ta sig levande. Den har överlevt genom kloning, men nu har invånarna replikerats så många gånger att genuppsättningen börjar förlora i kvalitet. De är såpass desperata på sin jakt efter nya gendonatorer att de söver ner Riker och doktor Pulaski för att sno lite dna från dem. Till sist kommer man förstås fram till slutsatsen att det bästa vore att slå samman de två kolonierna för att få in nytt blod i bägge grupperna. Pulaskis mycket schemaartade prat om genetik känns väldigt kyligt och logiskt – som om hon plötsligt vore Spock. Bland annat måste varje kvinna ha barn med tre olika män för att garantera den genetiska mångfalden inom gruppen. Ett minst sagt intrikat dilemma som inte utforskas närmare.Det är ju ändå bonnlurkar och kloner det handlar om. Inte fina personer som Riker och Pulasko, som förskräckt ryggar tillbaka vid tanken på att donera DNA till en isolerad rymdkoloni med genhunger.
Nästa avsnitt, Manhunt, är en smula mer underhållande. Framför allt eftersom det telepatiska yrvädret Lwaxana Troi gör comeback här. Om än tossigare än tidigare. Hon har uppnått den fas i livet då Betazoidkvinnor är som mest sexuellt aktiva, vilket i praktiken innebär att hon med stor gränslöshet och frenesi jagar efter i stort sett varenda karl hon råkar på. För ett ögonblick verkar hon till och med överväga att inleda ett seriöst förhållande med unge herr Wesley Crusher. Han undkommer med blotta förskräckelsen. Även om i stort sett alla skämt görs på Lwaxanas bekostnad, så lyckas Star Trek-veteranen Majel Barrett ändå på något sätt rädda det här avsnittet. Det hade kunnat bli förfärligt, nu är det bara bitvis obehagligt. Dock undrar jag fortfarande lite över varför Lwaxana är besatt av att gifta sig när hon går in i sin sexuella peak. Det låter på något vis kontraproduktivt.

Picard försöker gömma sig från Lwaxanas uppvaktning i samma holodäcksäventyr som i The Big Goodbye, men hon spårar förstås upp honom ganska snart. Holodäcksmiljön visar sig dessutom vara långt ifrån ett gömställe, det är betydlig mer farligt än han hade förväntat sig. Hårdkokta deckare kanske är för tuffa för Picard, även om de utspelas på ett holodäck. Lwaxana trivs däremot som en fisk i vattnet. Framför allt innan hon inser att mannen i hennes drömmar som hon träffar på holodäck just är mannen i hennes drömmar – och inte finns i verkligheten.

I en annan sidohandling möter vi för första gången antedier, fiskliknande varelser som transporteras ombord på Enterprise för att åka till en stor konferens. Att Mick Fleetwood från Fleetwod Mac gömmer sig bakom en av fiskmaskerna här är nog det märkligaste med bägge de här avsnitten. Han är förstås helt oigenkännlig bakom det där fiskfejset, så det är inget som någon skulle kunnna upptäcka utan att ha bakgrundsinfo. Ja, jag tror faktiskt att hans cameo är det konstigaste som hänt under hela den här resan med Star Trek. Åtminstone så här långt…

Star Trek är som bäst när det kan pendla mellan det yttersta allvar och självironisk humor. Men fars och buskis är alltid en svår balansakt. Utan Majel Barrett går det nästan inte att komma undan med det. .

Betyg: Up the long ladder 3/10

Manhunt 5/10 (men det är bara tack vare att jag gillar Lwaxana. Och fiskvarelser.)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 18 & 19/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 147 tv-avsnitt.