We’ll always have Paris. Bromsklossavsnittet som nästan fick mig att ge upp.

Det var väl nästan givet att det skulle hända, förr eller senare. Att jag skulle köra fast. Komma till ett avsnitt som jag varken ville se eller skriva om. Så det här blir ganska mycket av ett meta-inlägg. I brist på annat att skriva om får jag väl skriva om hur det kändes att inte kunna skriva om det här avsnittet.

We’ll always have Paris var alltså det första avsnittet under det här projektet som jag var tvungen att stänga av mitt i. Det gick bara inte att fortsätta. Någon hade lyckats med att göra ett avsnitt som både var sjukt ointressant och samtidigt väldigt komplicerat – det handlar bland annat om ett fenomen som yttrar sig som små hopp och omtag i tiden, eller som någon beskriver det i avsnittet, “som om tiden fått hicka”.
Nästa dag stålsatte jag mig, och lyckades utan några egentliga problem ta mig igenom hela We’ll always have Paris. Men jag kunde däremot inte uppbåda någon som helst energi för att skriva om Picards gamla oförlösta kärlekshistoria, vilket bland annat innefattar två ganska pinsamma besök på Café des Artistes i den franska huvudstaden på holodäck (FYI: Eiffeltornet står kvar på 2300-talet). Den vetenskapliga ingången, där det verkar som om hela universum drabbas av vågor av déjà vu, kändes också rätt meningslös (jag antar att så fort det ens pratas om passager som öppnas mellan olika parallella universum så drabbas jag av post-traumatisk stress på grund av de själsliga såren efter The Alternative Factor).

Nej, det som till sist fick mig att gå igång åtminstone en liten smula var när min trogna källa till inspiration och sci fi-pepp, Stefan Gemzell, i en bisats nämnde att det här ju var avsnittet med Michelle Phillips, den före detta medlemmen i The Mamas and the Papas. Men då drog jag visst iväg åt ett helt annat håll. Plötsligt satt jag och googlade på Wilson Phillips istället – 90-talsgruppen där Michelles dotter Chynna ju var med. Eller, är med, kanske man ska säga. Gruppen hade ju en sorts revival efter att de gjorde en cameo i fimen Bridesmaids. De försökte kapitalisera på det genom dels ett nytt album samt en riktigt dålig dokusåpa, Still holding on:

Och vad är Star Trek-vinkeln på det här, undrar du. Den är ju självklar! För visst är Chynnas frisyr back in the days ganska mycket lik Tashas? Lite mer utväxt bara?

Chynna är förresten gift med William Baldwin, kristen och hade ett drogproblem i slutet av 80-talet (om någon undrar varför jag har ständig sömnbrist, så beror det på den här typen av besattheter som dyker upp sent på kvällarna).
Förresten, när jag slutligen gjorde lite research på det här avsnittet så visade det sig att det var skrivet på fem dagar, att författaren själv uppskattade att 75% av hennes idéer försvann när avsnittet skrevs om och skrevs om, och att det inte ens fanns dialog i alla scener när manuset började spelas in. När det sedan blev författarstrejk fick man höfta ihop något på telefon med manusförfattaren.  Det kanske inte var kanske inte så konstigt att jag körde fast här?

Själv tycker jag nog att det enda av substans i det här avsnittet är att Beverly Crushers crush (sorry) på Picard nu är uttalad. Vilket i sig eventuellt är den minst intressanta intrigutveckling jag skulle kunna tänka mig. Haha.

Betyg: 2/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 126 tv-avsnitt.