Alltså. Jag vet nästan inte vad jag ska skriva. Har just sett Catspaw och har nog både tappat hakan, inte trott mina ögon och skrikit rakt ut några gånger (eventuellt somnade jag också mitt i avsnittet och fick spola tillbaka igen). Sedan googlade jag lite och insåg att det här avsnittet sändes fyra dagar före Halloween 1967. Kanske ursäktar det en del av kitschigheten. Men inte helt och hållet.
Allt börjar hyfsat normalt. Sulu och Scott försvinner på uppdrag på en främmande planet. Den tredje besättningsmedlemmen transporteras upp, men är död. Ur hans mun kommer trots likstelheten ljudet av en mörk röst som säger att det vilar en förbannelse över Enterprise, och att skeppet bör ge sig av från planeten. Vilket förstås bara får Kirk att bestämma sig för att transportera ner sig själv, Spock och McCoy till planeten. Lite som en klassisk scream queen i en skräckfilm, faktiskt. “En man dog och två försvann – dit åker jag genast!”
Inte helt oväntat blir häxan fulllständigt gaaaalen i Kirk. I en smått fantastisk scen visar hon till exempel sina shapeshiftingförmågor genom en bisarr modeshow. Eller ska jag kalla det för ett förförelsemontage: “jag kan bli vilken kvinna du vill!”.
När Kirk inte faller för detta förvandlas hon till en gigantisk katt (billigaste specialeffekten någonsin måste vara en katt som springer runt i en miniatyrborg av papp) och börjar jaga både Enterprise-mannarna och sin trollkarlsbundsförvant. Sen slår Kirk sönder den energialstrande transmuteraren och de bägge utomjordingarna förvandlas till någon sorts hostande skaldjursfågelungar som snart går upp i rök.
Betyg – kitschfaktor: 9/10
Betyg – hur mådde jag egentligen av det här avsnittet? : 3/10