The City on the Edge of Forever. Det med Joan Collins, tidsresor och en galen Bones.

Jag var ganska spänd och nervös när jag tryckte på play. Äntligen skulle jag få se The City on the Edge of Forever. Det klassiska Star Trek-avsnittet, ja enligt många kanske till och med det bästa någonsin i The Original Series.

Och visst är det något speciellt med den här storyn. Det har lite extra allt. Lite mer avancerad intrig, lite mer känd gästskådespelare (Joan Collins) och ett lite sorgligare slut än vad vi är vana vid. Temat är det jag brukar kalla för Sliding Doors-faktorn (efter Gwyneth Paltrow-filmen från 1998, ni vet. Jag brukar i och för sig säga det mest på skoj. Men jag har sagt det. Lovar!). Det vill säga: Ändra en detalj i ett liv, och det finns ingen gräns för hur stora konsekvenserna kan bli. I det här fallet hänger hela Federationens existens på händelserna under en kväll i New York på 30-talet,
I Star Trek-kretsar är The City on the Edge of Forever ändå kanske allra mest känd för det långdragna och hätska bråket mellan Star Trek-skaparen Gene Roddenberry och författaren Harlan Ellison. Det var Ellison som skrev de första utkasten till The City on the Edge of Forever. Trots att många var förtjusta i hans manus ansågs det vara för dyrt och komplicerat för Star Trek. Roddenberry och hans team gjorde en rejäl omarbetning. Så omfattande att Ellison försökte ersätta sitt namn i avsnittets eftertexter med en pseudonym. Ellison fortsatte sedan att tala öppet kring sitt missnöje med hur arbetsprocessen gått till, medan Roddenberry spritt sin version om hur samarbetet havererade. De två försonades aldrig.

Jag spoilar alltid ganska mycket i de här texterna, men eftersom det här avsnittet är lite speciellt kommer här en spoilervarning. Så ni vet.

The City on the Edge of Tomorrow är ytterligare ett av Star Treks tidsrese-avsnitt. Den här gången är katalysatorn doktor McCoy, som blir galen efter att av misstag injicerat sig själv med en överdos av Cordrazine. Allt mer paranoid, och med ansiktet täckt av röda fläckar lyckas han transportera sig ner sig till en närliggande planet. Kirk & Co följer förstås efter, och upptäcker snart en tidsportal på planeten. Den förvirrade McCoy hoppar in i portalen mitt under en genomgång av höjdpunkter under Jordens historia, och genast förändras både historien och samtiden. Enterprise väntar inte längre i sin omloppsbana. Nej, skeppet verkar inte ens existera i denna nya, alternativa verklighet. Om Kirk och de andra ska kunna lämna stenbumlingen till planet som de är på måste de följa efter McCoy in i tidsportalen för att ändra tillbaka det han förändrat.

Det avgörande ögonblicket för Jordens framtida utveckling visar sig vara huruvida aktivisten och härbärgesföreståndaren Edith Keeler dör i en trafikolycka eller inte. Överlever Keeler blir hon en tongivande fredsaktivist, som hjälper till att hålla USA utanför andra världskriget så pass länge att Nazityskland hinner utveckla sina atomvapen. Tyskland vinner kriget, och framtiden för Jorden och koloniseringen av rymden blir en helt annan (exakt vilken berättas dock aldrig). Alltså måste Spock och Kirk se till att McCoy inte kan rädda Keeler från olyckan. Hon måste dö. Uppdraget blir inte direkt lättare när Kirk blir förälskad i Keeler.

Det är rätt intressant att det här avsnittet inte får en “sign of the times”-analys i boken These are the Voyages. Den dramatiska berättelsen kring hur själva manuset kom till tar upp nästan allt utrymme i kapitlet. Men om vi tolkar de andra avsnitten utifrån det faktum att USA befann sig mitt i det allt mer impopulära Vietnamkriget, så måste vi göra så även här. Och då undrar jag om inte The City on the Edge of Forever faktiskt är det mest krigsvänliga avsnitt av Star Trek jag sett hittills. Om jag hårddrar det skulle man kunna säga att kontentan i avsnittet är: Utkämpar vi inte krig även på andra kontinenter vet man aldrig var det slutar! Fredsaktivister kan ställa till det så att Kirk aldrig får flyga med sin Enterprise! Krig är nödvändigt!

Visst, kanske överdriver jag lite. Det måste ju gå att tycka att andra världskriget var nödvändigt, utan att samtidigt vara för Vietnamkriget. Men det är trots allt lite intressant att världens ljusa  framtid hänger på att en fredsaktivist måste dö. Å andra sidan är det väl också det som gör just det här avsnittet överraskande och oförutsägbart.

Till sist räddar Kirk världen, men tvingas offra kvinnan han älskar. Författaren Harlan Ellison fick däremot aldrig se sin originalhistoria förvandlad till film eller tv. Men han gav åtminstone ut sitt originalmanus i bokform, så att även hans vision för The City on the Edge of Forever finns att ta del av. Försett med ett riktigt magsurt förord där han förklarar sin syn på samarbetet med Roddenberry och hans team. Om den berättar jag i ett kommande blogginlägg, men en rolig detalj är att Ellison berättat att Shatner brukade sitta och räkna hur många repliker han hade jämfört med Leonard Nimoy i varje avsnitt. Hade Spock för många gav han sig in i en komplicerad argumentation om varför Spock borde ha en mer tillbakadragen roll i just den scenen. Allt för att försäkra sig om vem som skulle få mest utrymme i serien.