The Devil in the Dark. Det med den vandrande varma mackan som käkar sten.

För sin roll som Mr Spock nominerades Leonard Nimoy till en Emmy som bästa birollsinnehavare i en dramaserie 1966/67. Efter att ha sett nästan hela första säsongen gissar jag att det var det här avsnittet som innehöll hans verkliga award winning moment. Eller åtminstone nomineringsögonblicket. För aldrig någonsin har jag sett en person spela så innerligt emot en bisarr plastkostym. Den ska visst föreställa en silikonbaserad livsform som käkar sten, men trots att formen inte är helt rätt kan jag inte sluta att tänka på en varm macka, en pizza eller en uppkastning när jag ser den stenätande Hortan (hittar liksom inte den perfekta liknelsen, kom gärna med andra förslag). Men denna kostym-horrör stoppar inte Nimoy från att vrålande av sorg gestalta varelsens inre känslor när han gör en mind melt med stenhögen – PAIN! PAIN! PAIN! Och under det där plastskalet ligger dess skapare Janos Prohaska och kryper och skakar. Ja, det är till och med så att den här storyn började med att Prohaska pitchade en monster-outfit, som det sedan skrevs ett manus om. Inte helt säker på att jag skulle reagerat på samma sätt om någon försökt sälja in det här pizzafejset åt mig.

Så här blev storyn som man författade: Enterprise är på uppdrag på gruvplaneten Janus VI där en mystisk varelse börjat mörda gruvarbetarna. Antalet omkomna är nu så många att det hotar den viktiga brytningen av det värdefulla “pergiumet”. Efter en rad attacker och motattacker mellan monster och människor hamnar Kirk till sist i en grotta tillsammans med varelsen (här började jag bli sugen på en gorby). Kirk inser att varelsen vill kommunicera och tillkallar Spock som utför en så kallad telepatisk sammansmältning. Känslor av sorg och dödsångest sköljer över Spock. Efteråt hävdar han att Hortan, som varelsen kallas, är intelligent. Skälet att den gett sig ut på mördarstråk beror på att gruvarbetarna hotar varelsens ägg – som förresten påminner misstänkt mycket om turkosa gymnastikbollar.

The Devil in the Dark är en uppbygglig historia som genomsyras av humanism (eller om man ska kalla det för hortanism). För en gångs skull lyssnar faktiskt Kirk innan han skjuter. Eller, visst, han skjuter först, men efter det lyssnar han faktiskt. Korståget ställs in. Förståelse och ömsesidig tillit mellan olika arter råder. Det har nämligen känts som om det varit lite si och så med respekten för andra livsformer i tidigare avsnitt. Det här anses till och med vara ett av de avsnitt som ligger till grund för attityden i framtida Star Trek-avsnitt. Sedan skadar det förstås inte att Kirk kommer på att mamma-Hortan och hennes nykläckta bebisar med lite träning kan underlätta gruvnäringen på planeten eftersom de kan gräva tunnlar i berget som om stenen vore mjukost. Ekologi och kapitalism i skön förening, helt enkelt.

Själv slutade jag till sist fnissa åt den störda Horta-dräkten, och tog in vad som faktiskt är ett Star Trek-avsnitt med ett naturvårdande budskap. Jag är nästan säker på att allt berodde på Spocks superseriösa skådespelarinsats, tillsammans med en spya i plast. Och visst är jag inte helt ute och reser när jag tänker att det här avsnittet var en inspiration till Alien-filmerna? Om än med mer skrämmande monsterdesign?