Arena. Det med den fasansfullt dåliga Gornkostymen

Det som gör Star Trek till Star Trek är förstås inte bara manusen, skådespelarna eller Gene Roddenberrys storslagna visioner. Det handlar förstås också om de små detaljerna. Wah Chang är en av personerna som arbetade med mask och rekvisita, som till exempel designen av kommunikatorn, den lilla walkie talkie-liknande apparaten som besättningen använder för att kommunicera med varandra. Den som en del anser är inspirationen bakom de så kallade flip-mobilerna. Det var också Chang som designade det vetenskapliga instrumentet Trikordern (som jag mest tycker ser ut som en liten, bärbar kassettbandspelare), och det romulanska skeppet i Balance of Power. Men alla kan förstås ha en dålig dag på jobbet ibland. För Changs del måste det ha varit när han skulle göra Gornkostymen.

En Gorn ser ut ungefär som en ödla som går på två ben. Man skulle också kunna beskriva monsterdräkten som något som man skulle kunna hitta i Buttericks kasserat-låda. Eller eventuell välvilligt tolka designen som en hyllning till gamla japanska monsterfilmer. Hur som helst har jag inte sett maken till kackig kostym tidigare i den här Star Trek-säsongen. I någon av replikerna säger Kirk bland annat att en Gorns enda svaghet är att hen är väldigt långsam i sina rörelser. För mig ser det mer ut som om någon designat en kostym i lite för hård plast – så att det inte går att göra snabba rörelser i den.

Kirk möter Gornen när de två ska utkämpa en duell på liv och död. De är bägge fångar hos metronerna som tagit bägge deras skepp som gisslan. Det beror på att Metronerna är ett högstående och fredligt folk, som inte accepterar när främmande rymdskepp drar in i deras närhet med våldsamma avsikter. Det som provocerat dem den här gången är att Enterprise jagat Gornernas skepp för att utkräva hämnd för en utplånad jordkoloni.

Den tröttsamma besserwissern i mig vill nu göra alla uppmärksamma på att även förra avsnittet avslutades med en duell. Samt att många av resonemangen när Enterprise bestämmer sig för att förfölja det främmande rymdskeppet känns igen från Balance of Power. Man kan också säga att det här avsnittet ingår i en subgenre om när främmande varelser tittar kritiskt och granskande på mänskligheten. I Shore Leave vill till exempel inte vaktmästaren på nöjesfältsplaneten säga vem som byggt den, eftersom mänskligheten inte är redo för den informationen. I The Squire of Gothos är det spellevinken Trelane som är fascinerad av mänsklighetens krigiska upppförande. I det här avsnittet är det alltså metronerna som testar mänskligheten, men kanske inte som man tror. Det är nämligen först när Kirk visar Gornen nåd som mänsklighetens aktier stiger på den metronska förtroendebörsen. Ja, faktum är att avsnittet slutar som en futuristisk version av Brechts Den kaukasiska kritcirkeln.

Jag har förstått att det här är ett klassiskt Star Trek-avsnitt. Nästan sönderälskat. Själv kan jag inte komma över Gorns töntighet, och tycker att deras “duell” är sjukt trist och långdragen. Men jag har redan förstått att det här inte är den sista Gornen jag kommer att få se. Avsnittet blev så pass kult att det kommer att dyka upp fler Gorner framöver, i seriens kommande inkarnationer. Om än inte i exakt samma kackiga kostym. Hoppas jag. 

Värst: Bland Gorns flåsande låter det som om hans småskrattar ibland. Alltså småskrattande alligatorer som går på två ben. Oerhört obehagligt. På det pinsamma sättet.

Bäst: Älskar metronernas look. Så himla Caravaggio-bögigt på ett futuristiskt sätt!