DS9: Tribunal. Den cardassiska rättegångsfarsen.

En av de mest minnesvärda replikerna i andra delen av The Maquis lyder: “On Cardassia, the verdict is always known before the trial begins”. Om någon nu legat sömnlös och undrat hur det där skulle gå till i praktiken, så kommer här ett helt avsnitt som förklarar denna högst originella variant av rättssystem. VI får följa en rättegång där den stackars trevlige och mysige och hjälpsamme och trevlige och händige O’Brien står anklagad. För vad får han inte reda på förrän rättegången är igång, men däremot upplyses han lite snabbare om att han är dömd till döden. Stackars O’Brien som bara skulle ta lite semester när cardassierna bordade hans skepp och förde honom till Cardassia Prime (som hemplaneten nu hetat i några avsnitt).

Det märks att man nästan hade lite för kul när man gjorde det Tribunal. För även om det här till en början är ett rätt ruskigt avsnitt (scenerna där O’Brien blir tillfångatagen, blir utsatt för försök att tvinga fram en bekännelse och sedan får en tand utdragen skulle väl platsa i vilken nazirulle som helst), så tar handlingen successivt en allt mer farsartad riktning.

Ett rättsväsende där domen fastställs innan förhandlingarna tagit sin början, och själva rättegången mest går ut på att försöka hitta orsaken till det begångna brottet (hur var din relation med dina föräldrar?) skulle absolut kunna ha skildrats på ett betydligt mer obehagligt sätt än här. Men det är inte den vägen man väljer. Istället låter man Caroline Lagerfelts domare Makbar och Fritz Weavers advokat Kovak få rätt så fria tyglar att göra komedi av det hela. Extremt bra gör de det, dessutom. Inte så illa, med tanke på att de har en hel del latex och mask i ansiktet.

Som vanligt i Star Treks kriminalintriger så tycker jag att en del av idéerna är för kackiga. Som att någon kan spela in O’Briens röst och sedan klippa ihop ett kommando som tar hen in i Deep Space 9:s lastrum. Har länge tvivlat på det där med röstkommandon som ju används så flitigt i alla upplagor av serien. Hur säkert är det egentligen? Är det inte för lätt att kopiera? Och när man anger sin säkerhetskod, med hög röst inför andra, får man då tillsänt sig en ny via mailen eller något?

För första gången får också federationen smaka på sin egen medicin när det gäller kosmetisk kirurgi. På Enterprise opererar ju personalen om sig hela tiden för att kunna röra sig undercover på andra planeter, men det här är mig veterligen första gången som det omvända har uppdagats (även om ju Darvin i The Trouble with Tribbles är en förklädd klingon). Och den här cardassiske agenten lär ju inte ha varit den första och enda som är förklädd till människa. Det kan ju förklara hur deras underrättelsetjänst kan veta precis allt som försiggår inom Federationen.  Men det var fler första gånger i det här avsnittet: . Första gången Deep Space Nine far till Cardassien. Första gången Sisko-skådespelaren Avery Brooks regisserar ett avsnitt. Och första gången som O’Brien tvingas näcka framför kameran. Allt enligt The Star Trek Deep Space Nine Companion.

Hur roligt får man ha i Star Trek, egentligen? Ja, det är nog den frågan som jag tar med mig från det här avsnittet. Jag tror gränsen går alldeles precis här. Det där med humorn (som den här gången dessutom fungerar) mitt i ett rätt allvarligt drama gör att ett avsnitt som Tribunal osar självsäkerhet från producenternas sida. Man vågar ta risker och man vågar ta sig an ämnen på oväntade sätt. Samtidigt går det inte att komma ifrån att en del av cardassiernas stenhärda image går förlorat i och med det här avsnittet. Inte bara är deras rättsväsende ruttet och orättvist, det är också lite fånigt och korkat. Som detaljen att hela rättegången sänds i cardassisk tv, vilket innebär att domaren verkar sitta och tänka på underhållningsvärdet samtidigt som hon håller i rättegången. Plötsligt framstår cardassiernas domare mer som en nervös mellanchef i tv-branschen än en blodtörstig fiende.

Kanske är jag avtrubbad efter att ha sett så många mediokra avsnitt på sistone, men det här tyckte jag faktiskt var riktigt, riktigt bra! Jag tror inte jag satt och stönade förläget av sekundärskam en enda gång, faktiskt. Jo, kanske lite i scenerna mellan herr och fru O’Brien. Familjedrama kanske inte är den genre som Star Trek-producenter är bäst på.

Betyg: 9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 325 tv-avsnitt.