DS9: Crossover. Spegeluniversumavsnittet där Kira är Deep Space Nines onda befälhavare.

Ja, men det här var ju gulligt. Ett avsnitt av Deep Space Nine som är en fristående fortsättning på originalseriens Mirror, mirror. Ytterligare en gång får vi alltså följa med till det parallella universum där allt, typ, gått åt helvete. Alla som lever där är onda och vidriga (deras version av Spock bar till och med bockskägg ). Den här gången är det dock Kiras skuggsida som vi får lära känna mest. Eller, som Kira själv får lära känna bäst.

Det är när Kira och Bashir far genom maskhålet som något går fel och de förflyttas till det här spegeluniversumet. Nu, hundra år sedan Kirks besök på “andra sidan”, är det en allians mellan klingoner, cardassier och bajoraner som styr över kvadranten. Och det är Kirks fel. Hans besök i spegelvärlden gjorde ett sånt intryck på spegel-Spock att han blev pacifist på kuppen. När han fått gehör för sina tankar inom det terranska imperiet (den lite ondare versionen av Federationen) så ledde det egentligen bara till att Jorden invaderades av dess fiender och mänskligheten förslavades (ja, det här är nog det närmaste ett “kalla kriget var bra”-avsnitt som någonsin producerats inom Star Trek-franchisen).

Men trots att att världen förändrats så mycket de senaste hundra åren så har ändå överraskande många av våra gamla polare från serien hamnat på exakt samma plats i bägge de parallella världarna, om än på nya positioner. Kira bossar över hela Deep Space Nine i spegeluniversumet, med hjälp av en ond Odo (även om han inte heter Odo här) och en intrigerande Garak. En underdånig version av O’Brien hjälper till med lite tekniska saker, medan Sisko både får tjänstgöra som frifräsande rymdpirat och Kiras sexslav (okej, kanske inte så mycket slav som återkommande älskare). När spegel-Kira får träffa sin tvilling från en annan dimension blir hon hennes ego så pass boostat att hon frångår alla säkerhetsbestämmelser och förordningar. Hon är så ensam, har ingen hon kan lita på på den ogästvänliga rymdstationen hon är chef över – hur perfekt skulle det inte vara att hänga med sig själv hela tiden, istället!

Det är inte bara intrigen som följt med från 60-talet, utan också en del av estetiken. Som att man gärna klär sig lite sexigare när man är ond, ja onda Kira har till och med lagt sig till med ett extra vickande på rumpan när hon struttar omkring på rymdbasen. Samtidigt är det här ju Deep Space Nine, så spegelvärlden är lite mer socialrealistisk än vi kanske förstått tidigare. Inte bara genom ett flitigt användande av rök och blåljus, gång på gång förklarar man också hur lite ett människoliv är värt.  Att Kira utdömer dödsstraff är inte så konstigt -– den stora frågan är hur mycket den dödsdömde måste lida innan hen dör.

Att plocka upp ett mer än 25 år gammalt avsnitt och göra en spinoff är ju en otrolig fan service. Och i det som för mig känts som en allt tröttare säsongsavslutning så är det också tydligt att man haft lite roligare än vanligt när man gjorde det här avsnittet. Ja, men nästan lite för kul. Det klickar inte riktigt för mig. Kanske handlar det om Nana Visitors enorma överspel som ond härskarinna (tycker att hon precis börjat ta ner spelet till uthärdliga nivåer i sin vanliga roll). Kanske hade hon varit ännu mer skräckinjagande och läskig om hon inte varit så fokuserad på att var en sex-kitten, liksom. Samtidigt är en av de saker jag gillar med avsnittet när Kira liksom funderar ut hur hon ska manipulera sitt spegel-jag, får en ju att tänka på hur man själv hade tagit sig an den uppgiften.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 320 tv-avsnitt.