TNG: Lower decks. Det med the next next generation på Enterprise.

Äntligen! Äntligen!! Nytt blod! Enterprise i The Next Generation har börjat kännas så himla klaustrofobisk på sistone. Som om hela skeppet bara bemannades av en handfull människor. Visst, vår lilla grupp av kompisar på skeppet har i och för sig träffat en del släktingar och lite aliens, men ibland får man känslan av att ingen annan ombord ens spelar någon roll. Men så kommer det här avsnittet (äntligen!)  där ett gäng unga i besättningen får stå i fokus. De är i början av karriären och väntar nervöst på att nästa omgång befordringar ska bli officiella (mycket proffsigt av Troi och Riker att sitta och göra sin utvärdering i en bar, bara några bord från personerna som de diskuterar).

Men ännu viktigare än att vi får lära känna några nya ansikten ombord tycker jag inblicken i hur resten av Enterprises besättning ser på kapten Picard, doktor Crusher, Riker och de andra är. (it ain’t pretty).

På ett sånt där typiskt nördigt Star Trek vis (jag minns vad du gjorde förförra säsongen) så knyts det här avsnittet samman med The First Duty. Det där Wesley Crusher och hans kompisar ljuger om en olycka där en av deras klasskompisar har omkommit. Sito Jaxa har lyckats klara sig igenom utbildningen trots sitt felsteg, och har nu hamnat ombord på Enterprise. Hon väcker ledargarnityrets intresse eftersom de behöver en bajoran för ett ytterst hemligt (och farligt) uppdrag som går ut på att transportera en cardassisk spion tillbaka in på fiendens område. Och det är här som Lower decks börjar bli lite obehagligt. För när avsnittet är slut känns det som att de seniora befälen manipulerat Sito att säga ja till vad som i praktiken är ett självmordsuppdrag. Visst, man kan läsa deras olika “tester”, “råd” och tuffa ton som ett omtänksamt sätt att kolla om Sito är av rätta virket, men för mig ser det mest ut som ett avancerat sätt att styra Sito dit man vill. När hon väl fick frågan om uppdraget fanns det i praktiken inget annat alternativ än att säga ja, både för att visa kapten Picard vad hon kunde prestera och för att leva upp till Worfs förväntningar på henne.

För första gången framstår våra hjältar som rätt taskiga människor. Och nu får de leva med följderna. Tyckte att det kändes som ett konsekvent beslut i manus att också låta Sito dö, men under min research läser jag sedan att det var tänkt att Sito skulle dyka upp i Deep Space Nine framöver. Jo, jag är ett fan av intriger som fortsätter genom serien, men om det aldrig får bli lite sorgligt på riktigt i en serie så blir det lite för mycket barnprogramkänsla över den. Så det var kanske tur att det där aldrig hände.

I övrigt är det här också ett avsnitt där vi får träffa en person från Vulcan igen (alltid trevligt) och så får vi sitta med på pokerkvällar hos både det vanliga gänget och hos juniorerna.Vi får också för första gången reda på de ombord som inte är befäl måste dela rum ombord. Plötsligt inser man varför folk så gärna vill göra karriär inom Stjärnflottan.

Men det största frågetecknet i det här avsnittet för mig är Ben. Han arbetar i baren, och berättar att han därigenom inte omfattas av det vanliga reglementet ombord eftersom han är civil (hade ingen riktig aning om att sådana undantag fanns). Men det märkliga är att han får spela en så stor roll i det här avsnittet, utan att egentligen vara viktig för hur intrigen utvecklas. Det känns som en plantering inför något kommande avsnitt, eller spinoff-serie. Men tydligen återvänder han aldrig. Jag tycker att det är skitkonstigt, hur som helst.

Däremot gick det tydligen vilda rykten om att just det här avsnittet skulle vara ett sätt att etablera besättningen för den kommande Voyager-serien. Men det ska det tydligen inte vara.

Ett välskrivet avsnitt som vågar berätta historien om Enterprise ur ett nytt perspektiv, och även visa mindre sympatiska sidor hos seriens huvudpersoner. Skitbra, om du frågar mig.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 303 tv-avsnitt.