Destination Star Trek: Dag 2. Wheaton, Takei, Shatner – och lite falling down på det.

Jag nämnde schlagertorsdagen i Pride Park i mitt förra inlägg. Och visst var det lite samma känsla av pridefestival under hela konventet. Plötsligt får folk åka iväg från sin trista diskbänksrealistiska vardag, och istället ta på sig sin finaste Star Trek-outfit, hänga med likasinnade och drömma om rymden i flera dagar. Lite påminde det om de gånger jag badat på nudiststränder också, för väldigt få personer kan bära upp Star Trek-uniformer. Det är något med syntetmaterialet eller de ljusa färgerna eller storlekarna för det buktar ut lite här och där hos de flesta. Men det gjorde faktiskt bara konventkänslan ännu mysigare – hit är alla kroppar och kroppsformer välkomna, liksom.

På konventet kunde man välja mellan två olika typer av aktiviteter. Det mesta som hände på den avskärmade stora scenen var man tvungen att lösa separata biljetter för att få gå på, medan allt som hände ute i den allmänna konventröran ingick i entrébiljetten. Bland de mer populära programpunkterna som var öppna för alla fanns till exempel “Red shirt fight off” där konventdeltagare iklädda röda uniformströjor skulle förlora en fajt och dö så dramatiskt och trovärdigt som möjligt. Men det allra bästa av de här deltagargenererade punkterna var nog Kirk-a-oke, där man skulle karaokesjunga fram en låt i bästa William Shatner-stil. Alltså något i häradet av det här (ja, det tar ett tag innan han kommer in i låten):

Det var otroligt kul att kolla på, och folk var väldigt duktiga på att imitera Shatners frasering och pauser. En typisk nördaktivitet där både de som framträdde och de som tittade på kände sig invigda och speciella eftersom de förstod det roliga.

Annars var dag två min stora seminariedag. Hade köpt biljetter och planerat in programpunkter från morgon till kväll. Det betydde dessvärre också att det här var min stora ködag. För nu, den andra dagen, gick det upp för mig varför folk hade köpt de där dyra biljettpaketen. De gav förstås förtur till platserna vid den stora scenen, och då pratar jag inte om några enstaka vip-platser, utan ibland kanske bortemot 40% av stolarna. Så plötsligt var det dags att planera sitt köande lite som om jag skulle vara på filmfestivalen i Cannes, för att inte få helt urusla platser i sektionen som redan från början var rätt så långt bak i lokalen så fick jag börjad köa minst en halvtimme innan programstart. Exakt var köerna skulle finnas, eller på vilket håll de skulle gå, eller hur det hela skulle organiseras var däremot lite olika från gång till gång. Vi kan väl säga att även dag två visade det sig att köorganisering inte var arrangörernas bästa grej. En liten skylt, en liten megafon, en liten vimpel – vad som helst hade kunnat göra själva köandet lite mer smärtfritt och tydligt.

Först ut i mitt föreläsningsschema var Adam Nimoy och hans dokumentär For the love of Spock, men den tänkte jag berätta mer om i ett separat blogginlägg. Efter Nimoy var det dags för Wil Wheaton att ta plats på scen, alltså mannen som spelat ett av mina absoluta hatobjekt hittills i Star Trek, Wesley Crusher. Men som för att göra en poäng av meningslösheten i mitt Wesley Crusher-hat, så var det här det mest sammanhållna och fokuserade samtalet under hela konventet, mest tack vare Wheaton själv som helt uppenbart när som helst kan sadla om och bli en sån där kringresande inspirationsföreläsare.
44-årige Wheaton ville väl egentligen inte prata sådär jättemycket om Star Trek, utan mer om vad han sysslar med nu. Som till exempel att han genomlidit sin mitt-i-livet-kris på ett mycket offentligt sätt. En av de saker han skrivit om på sin blogg är nämligen hur han bestämde sig för att reboota sitt liv, det vill säga göra en omstart och försöka förändra sin livsstil. Bland målen fanns bland annat att:

• Dricka mindre öl
• Läsa mer (Reddit räknas inte som läsning)
• Skriva mer
• Se fler filmer
• Sova bättre
• Äta bättre
• Träna mer

Kanske inte sådär jätteoriginella mål, även om satsningen på att skriva mer väl var den egentliga orsaken till själva rebooten. Fast när Wheaton själv babblade på om vad han hadd gjort så kändes hans reboot som en av de största innovationerna i vår tid. Han pratade också gärna om sina depressioner och om hur mycket han hatar Donald Trump. Och så berättade han att han färgat lila slingor i håret för att han snart var för gammal för att någonsin kunna komma undan med det.

När sedan Star Trek trots allt kom på tal berättade han om hur han hade känt sig utanför under inspelningen av The Next Generation, som enda barnet på inspelningen. Och att han en gång i tiden varit så ointressant för alla att han till och med kunde ringa och be om att få komma på ett konvent,  men få nej från arrangörerna. Nu är Wheaton Star Treks största internetfenomen (han har faktiskt fler följare än både George Takei och William Shatner).Han har också skrivit ett gäng böcker (en del med material hämtat från det han skrivit på webben) och håller just nu på med en novellsamling. Och är programledare för webserien Tabletop där han spelar brädspel tillsammans med folk. Som den fanboy han är så skröt han också lite om hur hedrad han var när han fick läsa och ge kommentarer på Neil Gaimans The Ocean at the end of the lane innan den gavs ut. Och efter den här karismatiska insatsen på konventet hade jag inget val, jag fick lägga  till även Wheatons böcker på min Trek-läslista, som bara blir längre och längre och längre.

Näst på tur var George Takei, och här kunde jag liksom inte komma ifrån att undra hur många hundra konvent han hade stått och sagt ungefär samma saker på. Jag har sett Takei tala offentlig förr, på SXSW för några år sedan, och då tyckte jag att han var mer underhållande än den här gången. Å andra sidan vet jag så otroligt mycket mer om Star Trek nu, så allt det som jag tyckte var spännande då kanske jag hade himlat med ögonen åt nu.
Men när jag kollar igenom mina anteckningar så inser jag att det fanns ett rätt tydligt tema i det som Takei talade om. Han ville prata om rasismen och USA, och hur Star Trek ända från början verkat för mångfald i rutan. Givetvis dök Donald Trump även upp här, men med ett annat djup och allvar än i andras politiska utspel. Takei har ju nämligen upplevt de rent konkreta följderna av främlingsfientlighet och vad som händer om man tillåter sig att döma människor utifrån deras etniska härkomst. Ja, han har ju till och med varit inblandad i en musikal om det där, Allegiance, där han spelade en av huvudrollerna. En musikal som var inspirerad av Takeis egna upplevelser då han var en av de runt 120 000 personer med japanskt ursprung som sattes i särskilda läger under andra världskriget. Nu, menade han, är det muslimer och invandrare från Mexiko som demoniseras, blanda annat av Trump.

Takei fick också chansen att uttala sig kring Sulu-gayte, alltså att han opponerat sig mot planerna på att visa upp hans gamla rollfigur, Sulu, som en homosexuell man i den senaste Star Trek-filmen. Mycket väsen för ingenting, verkade vara hans ståndpunkt. Han liknade det minimala bögandet i filmen vid en viskning och vidhöll att det hade varit betydligt mer innovativt att skapa en ny homosexuell rollfigur istället.

Nästa seminarium kan jag inte berätta så mycket om. Jag var redan från början lite olustig inför att gå på Deep Space Nine – a look back eftersom jag bara är på andra säsongen av den serien. Kanske var det därför jag började köa lite sent, fick en urusel plats, och sedan drabbades av en mindre falling down-kris. Några av mickarna framme på scen var så dåliga att det faktiskt inte ens gick att höra vad folk sa uppe på scenen. Till sist surnade jag till och gick därifrån istället. Det kunde också bero på att Garrett Wang som var moderator kanske var eventets sämsta. Han har liksom fått för sig att han i första hand är en entertainer, vilket gör att allt flamsas bort. Jag är nog lite extra känslig för det här eftersom jag själv modererat rätt många samtal, jag har bara inget tålamod med den här typen av trams. Och mest av allt sa folk uppe på scen klichéer och plattityder som bara kändes irriterande. Eventuellt var det också dags för mig att ta en lite längre paus. För jag hade en lång kväll framför mig.

Dagen avslutades nämligen med inget mindre än William Shatners enmanshow Shatner’s world, en föreställning som han körde på Broadway 2012, men som han fortfarande turnerar med. Den innehåller berättelser om olika episoder ur hans eget liv, varvade med videoklipp ur karriären. Shatner berättade bland annat om olika teaterminnen och om sitt intresse för hästar. Han spelade upp George Takeis inlägg när Shatner blev roastad…

…och pausade klippet när Takei sågs som mest hatisk och galen ut. Och så spelade han oväntat mycket låtar från sina egna skivor. Eller kanske inte så oväntat. Shatner har tydligen nästan lika mycket distans till sig själv som han älskar sig själv.

Som helhet var egenltligen inte Shatner’s World så mycket mer än ett gäng underhållande anekdoter med en snäppet mer ambitiös inramning än om han bara hade stått på scen rakt upp och ner och berättat dem. Det löst sammansatta temat handlade om tajming, vad som får ett skämt att gå hem, vad som får folk att skratta. Och Shatner förklarade bland annat hur nervös han var när han skulle skämta på en hyllningskväll till George Lucas ära. Vad skulle hända om Lucas inte gillade skämtet och inte skrattade…

(Shatner var smart nog att inte visa så mycket av klippet att det framgick att han inte lyckades recitera My way i takt med musiken förrän i slutet av numret).

Shatner råkar ofta ganska illa ut när andra beskriver hur han var under inspelningen av Star Trek, men på scen har han verkligen just den där humorn, tajmingen och självdistansen som var temat för showen. Fullt lika bra gick det dock inte när han skulle vara med på brittisk morgon-tv och göra reklam för Star Trek-konventet i Birmingham…

Det hände förstås ytterligare några saker under den här dagen, men det här blogginlägget är redan rekordlångt. Som helhet en extremt intressant dag, men det kommer mera!