
“Ja, men jag skriver ett blogginlägg om tre avsnitt, på det viset sparar jag tid och tar ett ordentligt skutt framåt i säsongen med bara en post”. Tänkte jag. Det var tydligen en rätt dålig taktik, för nu har det här inlägget legat så länge bland mina utkast att det nästan börjat lukta gammal fisk. Men, hursomhelst, nu kör vi. Äntligen dags att börja skriva om den andra säsongen av Deep Space Nine.
Det är tydligt att skaparna bakom serien vid det här laget börjat tröttna på det här med avslutade historier i varje avsnitt. Dels genom att det verkligen finns en betydligt starkare följetongskänsla i serien som helhet, men också genom att man drar igång sin andra säsong med tre sammanhängande avsnitt – något som aldrig tidigare hänt i Star Treks historia. I boken Star Trek Deep Space Nine Companion ser man också det här som ett tydligt sätt för Deep Space Nine att odla sin särart. Man är inte The Next Generation , befinner sig inte på ett skepp som hoppar fram och tillbaka genom galaxen. Så här långt in i serien var det helt enkelt hög tid för Deep Space Nine att engagera sig i rymdbasens närmiljö och på allvar fördjupa sig kring den politiska situationen på Bajor (ironiskt nog kom dock grundidén till de här tre avsnitten från The Next Generations hög med manusutkast).
Berättelsen tar vid ungefär där vi avslutade första säsongen. Det är fortfarande rätt rörigt på Bajor, där nationalistiska grupper försöker ta kontroll över planeten. De kallar sig för The Circle och deras symbol dyker upp som graffitti på väggarna även på Deep Space Nine. Deras mål är att kasta ut alla icke-bajoraner från sitt solsystem, det inkluderar förstås även Federationens representanter på rymdstationen.
Den bästa scenen i det här avsnittet är däremot den där alla Kiras kollegor ombord på rymdstationen kommer in på hennes rum efter att hon mist sitt jobb. Kira vill bara packa, medan de vill prata och visa att de bryr sig om henne. Här når faktiskt Deep Space Nine nya höjder i tajming, humor och dialogskrivande.
När man ser de här tre avsnitten så känns den här Star Trek-franchisen plötsligt lite mer normal. Man hinner helt enkelt med både mer fördjupning och nyanser när man låter en intrig löpa över flera avsnitt. Det märks också att manusskrivandet tagit ett ordentligt skutt framåt i utvecklingen, det finns ett stuns och en humor i dialogerna som ofta saknats. Kampen mellan nationalister och Federationen känns nog ännu mera aktuell idag än när avsnittet gjordes, vilket också tyder på att det var ett bra val av seriens producenter att äntligen ta sig an elefanten i rummet – solsystemet som Deep Space Nine faktiskt ligger vid, och problemen där efter att man fått sin hett eftertraktade frihet. Å andra sidan har Kiras outfits blivit lite mer intressanta, med lite mer stickade detaljer. Det uppskattar jag verkligen.
Betyg: The Homecoming: 7
The Circle: 9
The Siege: 8
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 1-3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 278 tv-avsnitt.
