TNG: Descent del 2. Det med Lores hämnd och Crushers resa in i solen.

I de två Descent-avsnitten syns för första gången en verklig svaghet hos borgerna. Detta kollektivistiska folk som – ständigt uppkopplade med varandra via högteknologiska implantat – tänker, fattar beslut och agerar som en enda organism. Hugh, den avprogrammerade borgen som Enterprise besättning skolat om till en enskild individ, har fört med sig individualismen som en smitta ombord på sitt borg-skepp och det har fått deras civilisation att ruttna inifrån. I en scen beskriver Hugh hur ingen längre kunde samarbeta ombord på borgernas skepp, inga beslut blev fattade och hur de bara drev genom rymden eftersom ingen visste vart de var på väg.

Det är rätt enkelt att tolka det här som en kommentar till den förvirring och frustration som uppstod i östeuropa och Ryssland efter kommunismens fall – eller för den delen det som händer i vilket samhälle som helst där en stark centralmakt plötsligt faller och ett nytt system ska införas. Alltså är det också bekvämt att anta att borgerna i sig tidigare i serien har varit en lätt förklädd skräckvision av socialism. Kollektivismen som ett effektivt sätt att skapa en krigsmaskin på, där individen snabbt förvandlas till en viljelös slav som underkastar sig kollektivets vilja.

På den hyfsat marknadsliberala (understatment) sajten Foundation for Economic Education hittar jag en gammal artikel från 1997 av författaren och akademikern Stephen Yates där han bland annat tar upp borgernas assimileringstaktik. Det vill säga att Borgerna varje gång de möter en ny civilisation inkorporerar både individerna och dess teknik in i sin jättelika, kollektiva kunskapsbas. Jag tolkar honom som att det här är en ren överlevnadsstrategi för ett kollektivistiskt samhälle av det här slaget, eftersom civilisationer som förtrycker individens initiativförmåga har svårt att generera tekniska framsteg och utvecklas.

The Borg conform well to the notion that collectivism is essentially parasitic. The Borg subsist by assimilating other cultures, adding new technologies to their own. The Borg are the ultimate users, Q had explained to Captain Picard in the earlier episode. They’re not interested in humans. They just want your technology. They’ve identified it as something they can consume.

Längre fram i Star Trek ska jag tydligen få reda på hur manusförfattarna får ihop det kollektiva tänkandet och associationerna med socialism med att borgerna rent formellt verkar vara en monarki. Det ska bli spännande. Yates menar i alla fall att Star Treks borger är bland de mest skrämmande skildringarna av hur ett kollektivistiskt pk-samhälle skulle se ut.

Anyone who finds collectivism tempting ought to seek out those Next Generation episodes featuring the Borg. Thanks to Star Trek, it is no longer impossible to imagine what a society controlled by an actual collective mind would be like. It isn’t pretty.

Å andra sidan finns det stora möjligheter att läsa in vad man vill i borgerna och deras kubformade rymdskepp. På den här sajten hävdar en ateist till exempel att himmelriket är som borgernas skepp. Dessvärre verkar hen inte superinsatt i Star Trek (det finns ju kvinnliga borger).

Än en gång går jag händelserna lite i förväg men argumentationen går lite i den här stilen:

In explaining the purpose within the collective, the Borg Queen replies to Lt. Commander Data:

“I am the beginning. The end. The one who is many. I am the Borg… I am the Collective. I bring order to chaos.”

Note how similar this is to Jesus in Revelation 21:6:

“I am Alpha and Omega, the beginning and the end. I will give unto him that is athirst of the fountain of the water of life freely.”

Jag fortsätter jakten på fler Borgtolkningar framöver. Men om det numera individualistiska borgskeppet är en tolkning av post-kommunismen i öststaterna så kan man se Datas onde tvillingbror Lore som den starke och visionäre ledare som använder förvirringen för att få makt. Kanske en oligark. Eller en populistisk politiker. De viljelösa borgerna vill i vilket fall bli styrda och hyllar sin nya ledare som viljelösa får. Men det finns några borger där individualismen utvecklats så pass att de inte vill tjänstgöra som legosoldater för en ny härskare. Deras ledare är förstås Hugh, som bland annat visar upp de borger som skadats när Lore gjort medicinska experiment i sin strävan att skapa en ny, icke-biologisk livsform. Den slutgiltiga vision som Lore har för borgerna i framtiden.

Den andra delen av Descent innehåller ovanligt mycket action, åtminstone i Star Trek mått mätt. Läskigast är väl när Geordis hjärna ska ersättas med en artificiell version av hans personlighetsförändrade ex-bff Data. Mest pinsamt är det att Picard lyckas med det gamla “locka vakten till cellen genom att låtsas att någon är sjuk”-tricket (de lättlurade borgvakterna verkar varken ha läst Musse Piggs deckaräventyr eller kollat på originalserien av Star Trek).  Däremot gillade jag doktor Crushers sammanbitna ledarstil när hon är inne och vikarierar som kapten. Även om hon kör skeppet rakt in i en sol grundat på ditintills oprövade teorier. Kul dock med den feministiska blinkningen där den manlige besättningsmedlemmen mycket motvilligt tvingas ta sin yngre, kvinnliga kollega på allvar.

Det var väldigt mycket olika strålar en bit in i avsnittet, som liksom skulle skickas ut mot Data för att tvinga honom till en omstart, samtidigt som Lore hade fräcka saker dolda under naglarna som också påverkade Datas känsloliv. Att Data slutligen skulle ta sitt förnuft till fånga var väl ingen överraskning för någon, däremot gillade jag att den individualistiske borgen Hugh gick vara hjälte för en gångs skull.

Exakt hur långt individualismen nått i det stora borgmedvetandet stod inte riktigt klart efter det här avsnittet. Kommer jag att vara tvungen att vänta på långfilmen för att få reda på det, tro?

Descent 2 är  däremot ett välgjort avsnitt, snäppet bättre men når inte riktigt upp till en nia tycker jag (har velat fram ocj tillbaka tre gånger). Visserligen känns avsnittet påkostat och innehåller fler statister , utomhusscener och en resa ini en sol, men också med en något mer fabriksproducerad känsla. Twisten på slutet, där Data ger upp drömmen om att få ett känslochip inopererat i sig eftersom känslor fick honom att nästan döda Geordi känns lite ofärdigt tycker jag.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 275 tv-avsnitt.