Emissary. Psykodrama och maskhål när Deep Space Nine drar igång.

Eftersom jag valt att se Star Trek-avsnitten enligt den ordning som de visades i amerikansk tv så blir det en liten mikropaus från The Next Generation nu. För medan TNG hade sändningsuppehåll i januari 1993 så drog nästa Star Trek-serie igång: Deep Space Nine.

Och jag kan nog inte riktigt förklara hur mycket jag sett fram emot det här. En helt ny serie. Helt nya rollfigurer (nåja, mestadels i varje fall). En ny plats att lära känna och utforska. Efter 136 Next Generation-avsnitt (eller om det är 137, jag och Memory Alpha räknar på lite olika sätt) så känns det otroligt skönt med lite omväxling. Dessutom tror jag faktiskt inte att jag sett ett enda avsnitt av Deep Space Nine tidigare, jag har alltså mindre koll än någonsin tidigare under det här bloggprojektet. Och, som jag skrivit i kommentarsfältet här, jag var också lite nervös. Få av mina Star Trek-bekanta har haft något positivt att säga om den här serien, även om några av er varit mer nyanserade i kommentarerna här på bloggen.

Så, vad var mina första tankar efter att ha sett piloten, det allra första dubbelavsnittet i serien? Ja, men jag är försiktigt positiv. När jag skriver det här så har jag sett de första fyra avsnitten (i sträck, samma kväll) och det känns på många sätt som en “enklare” serie än The Next Generation. Folk har känslor, passioner, viljor. På det sättet liknar det mycket mer normal tv-dramatik, till skillnad från den märkliga stämningen i The Next Generation där alla är lite högtidliga, spända, behärskade. Alla är liksom mer lika Data där än Data egentligen är lik en människa i TNG, om ni förstår vad jag menar. Självbehärskning och ett professionellt beteende är A och O. I Deep Space Nine är snarare kutym att reglerna bortses ifrån.

Skillnaden är också tydlig när det gäller själva spelplatsen. På rymdstationen Deep Space Nine är det smutsigt, nergånget, ingenting fungerar och allt är kaotiskt. Det är långt ifrån den sterilt perfekt värld som finns ombord på Enterprise. Och den där lite gammalmodiga (och lätt kolonialistiska) upptäckartanken som ju är Star Treks ursprung är i mycket helt frånvarande. Till DS9 kommer folk från olika delar av galaxen, snarare än att man ska åka runt och “upptäcka” dem som någon annan Columbus med warpmotorer.

Vi befinner oss alltså på en rymdstation som till en början kretsar kring den alldeles nyligen befriade planeten Bajor. Den gamla ockupationsmakten, Cardassierna, har övergivit stationen, men inte utan att först ha sabbat den så mycket de kan, och till och med dödat några av butiksägarna på “promenaden” – stationens egna gallerialiknande shoppinggata. Till stationen kommer Benjamin Sisko för att chefa. Han är ett lite mer osäkert kort jämfört med andra ledare i Star Trek. Lite lynnig, lite arg, lite street smart och det känns som om känslorna ligger precis under ytan och bubblar. Han är lite svår att få grepp om, även om pilotavsnittet faktiskt utvecklas till rena rama psykodramat där han tvingas konfrontera undertryckt sorg och ilska. Bland annat hans  förtvivlan när han miste sin fru när borgerna attackerade Jorden styrda av Picard-borgen – vilket gör scenerna mellan honom och Picard oerhört stela.

Men att producenterna valt Sisko som chef för stationen är intressant även ur andra synvinklar. Han är ensamstående pappa. Han är också svart, vilket jag tycker är en strålande fortsättning på det mångfaldstänk som funnits hos Star Trek sedan starten. Och han är inte särskilt tvålfager eller insmickrande på något sätt. Lite som hela serien, faktiskt. Jag tänkte att jag skriver om resten av casten i kommande blogginlägg, annars blir det för långt här.

Det enda jag väl initialt tyckte illa om i det här första avsnittet var betoningen på religion och magi, men det visade sig sedan egentligen bara handla om ett möte mellan två vitt skilda livsformer. Jag är nästan lite motvilligt imponerad av den kommunikation som Sisko har med den främmande livsformen inne i maskhålet, den som förs genom flashbacks till hans minnen, där hans vänner, släktingar och familj får ge röst till utomjordingarnas frågor. Det är faktiskt ovanligt avancerat för tv, och det blir faktiskt riktigt smart till sist. Att förklara principerna bakom ett linjärt liv för en annan livsform genom reglerna för baseboll var väl trots det den kanske allra mest kreativa lösningen i det här avsnittets manus.

Till skillnad från The Next Generation så är Deep Space Nine betydligt mer introducerande och pedagogiskt förklarande i sitt första avsnitt. Premissen för serien är tydlig, den handfull huvudpersoner som det mesta kretsar kring är väl utmejslade karaktärer. Tack vare en maskhålsöverenskommelse med aliens blir dessutom rymdstationen i ett bortglömt stjärnsystem under avsnittets gång förvandlad till en hot spot för handel i galaxen.

Jag gillar den här piloten väldigt mycket, även om jag också – efter mina fyra avsnitt – kan se att varje del i den här serien inte kommer att befinna sig på den här verkshöjden. Deep Space Nine är både svårare och simplare än sina kollegor i Star Trek-universumet. Men det lär jag återkomma till framöver.

(PS: Att återvända till dvd-formatet efter att ha sett The Next Generation på Bluray är däremot helt fruktansvärt.)

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 1&2/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 241 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiosjätte inlägg i årets #blogg100-utmaning.