För att vara ett koncept som ändå varit så pass välvilligt inställt till uppföljningar och spin-offs så kan jag inte förstå hur man kunde missa att man i det här avsnittet var inne och nosade på ett makalöst koncept. Ett pre-teen Star Trek vore ju fantastiskt, och dessutom the next generation på allvar. Jönssonligan blev ju Lilla Jönssonligan, vi fick Young Indiana Jones och A-teens. Hur MAGNIFIKT hade det inte varit att få följa en kapten Picard i målbrottet! I stället verkar det som om vi får nöja oss med det här avsnittet, där ett mystiskt energifält sabbar någon funktion i transportören så att det till fysiken är tolvåriga upplagor av Picard, Guinan, Ro och fru O’Brien som strålas tillbaka till Enterprise.
Medelålders hjärnor i barnkroppar är förstår rätt läskigt, och även den vanligtvis så vidsynta personalen ombord på Enterprise reagerar avvaktande och med lätt äckel när en pojk-Picard försöker bossa ombord. För att inte tala om hur pedofil O’Brien känner sig när hans barnfru vill kramas och få tröst. Det enda undantaget är väl Troi, även om hon är lite väl snabb med att tänka ut alternativa karriärmöjligheter tillsammans med Picard. Hon är så pass effektiv att han börjar drömma om hur det skulle vara att åldras en andra gång. Som Troi uttrycker det i avsnittets mest poetiska replik:
In a way, you’re very lucky. You might have a chance do what most people can only dream about. Have a second childhood without the pain of growing up again.
Nu hinner ju ingen tänka så där jättelänge på det där med åldrandet, eftersom ett gäng ferengier kapar Enterprise med hjälp av två klingonska skepp. Det går som vanligt oroväckande snabbt att slå ut Enterprises försvar. Lyckligtvis består ferengiernas taktik av att transportera alla vuxna ner till en närliggande planet, de har förstås ingen aning om att det finns fyra kompetenta besättningsmedlemmar i barnkroppar ombord.
Jag var själv lite förvånad över hur mycket jag tyckte om hela den här barnupplagan, framför allt eftersom jag tyckte att det blev lite väl mycket barnperspektiv under säsong fem. Men det här är oemotståndligt för mig. Unge Picard är förstås mest komisk, kombinationen stort ego och bräcklig röst på gränsen till målbrottet är alltid en hit. Och när han och Riker ska låtsas vara far och son. Awkward på ett härligt sätt. Annars är det väl den unga Ro som gör bäst ifrån sig. Hon vill inte återuppleva sin olyckliga barndom, hela kroppen utstrålar irritation och frustration på det där truliga tonårssättet. När mini-Guinan försöker få henne att minnas lyckliga barndomsminnen så svarar Ro lite surt att det faktiskt inte var så kul att växa upp i ett flyktingläger. Ferengierna blir däremot bara mer och mer motbjudande, författarna och regissörerna gör verkligen det oerhört lätt för sig när de skildrar dessa rakt igenom förkastliga och korkade ynkryggar. Så himla endimensionellt och slentrianrasistiskt att det är svårt att uthärda.
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 235 tv-avsnitt. Det här är mitt sextioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning.
