Imaginary friend. Det med låtsaskompisen som är en alien.

Det här avsnittet består mestadels av två saker som den här säsongen redan gjort mig lite övermätt. Intriger där någon form av ljusboll antingen tar sig in i en person (Power Play) eller in i skeppet (Cost of living) – greppet har använts sedan 60-talet men orkar bara leta fram den här säsongens exempel. Den andra beståndsdelen som jag är rätt trött på är barncentrerade avsnitt med ett visst mått av barnuppfostran invävt i handlingen (Cost of living, Ethics, New Ground, Hero worship). Skulle man vara en riktig tråkmört så hade jag också kunnat leta efter avsnitt som har en intrig som går ut på att Enterprise åker in i ett moln av något där det finns märkliga energier, men det känns mest destruktivt.

Det avgörande för det här avsnittets misslyckande är trots allt upplösningen. Det som hade kunnat bli ett rätt bra skräckfilmsmanus – alla tror att ett barn har en låtsaskompis, men egentligen är den påhittade polaren en alien som vill döda alla ombord på Enterprise – avslutas med ett så gulligt och sockersött slut att det inte ens hade platsat i Sjunde himlen. Så synd när barnskådespelaren som spelar alienbarnet verkligen är obehaglig på riktigt. Ett läskigt barn alltså. Men nu tycker jag att vi lägger det här avsnittet bakom oss. Full fart framåt!

(Förresten, vart tog Picards aversion mot barn vägen? I det här avsnittet är han värsta förskolärarmysfarbrorn som föreläser om barn som det viktigaste för mänskligheten)

Betyg: 3/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 224 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtionionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.