Violations. Det där tankeläsare skapar skitjobbiga minnen.

Ja men NU börjar det likna något igen. Efter två avsnitt som främst handlat om hur man ska rehabilitera traumatiserade barn så är det på nytt dags för ett litet mer vuxet avsnitt. Ja, det har till och med kallats för våldtäktsavsnittet. För det här är ett mycket seriöst avsnitt än vi blivit vana vid, med ett gäng mardrömslika flashbacks som försätter folk i koma.

Den här gången agerar Enterprise kollektivt färdmedel åt en grupp ullianer. En märklig ras vars specialitet är att fiska upp sedan länge bortglömda minnen. De reser runt i galaxen och gör djupläsningar av hågkomsterna hos olika planeters befolkningar för att sedan kunna sammanställa det hela i ett museum. Ett slags extremversion av gräv där du står-principen, helt enkelt. Men Ullian-patriarken Tarmin verkar mest tycka att det är häftigt att använda sin förmåga som ett partytrick. “Jag ska hämta upp minnen av din första kyss”,  föreslår han doktor Crusher, men hon liksom de andra av de mer kända rollfigurerna i serien avböjer alla erbjudanden om att få tillbaka sina förträngda minnen. Dessutom märker vi att det där insäljandet egentligen är emot ulliansk tradition – man får inte truga sig in i någon annans hjärna, utan allt måste bygga på frivillighet.

Ganska snart märks det att det finns en konflikt mellan Tarmin och hans son Jev. Men sonens plan på hämnd på pappan är verkligen avancerad. Han planterar minnen hos andra, och får det att se ut som om pappan är ansvarig. Det obehagligaste är att han börjar med att skapa ett våldtäktsminne hos Troi, precis efter att han flirtat med henne i hissen. Creepy är ett understatement.

Jag gillar de här avsnitten, som man väl skulle kunna påstå utgör en hel undergenre (eller är det snarare rentav huvudgenren?). Avsnitt som går ut på att det dyker upp aliens som har en förmåga eller kraft som på olika sätt ger nytt perspektiv på mänskligheten. Den här gången med subgenretillhörigheten “med stora krafter krävs stort ansvar”, ungefär som Spidermans gamla devis löd. Eller om det nu var Voltaire.

Som så många gånger förr är det Datas uppgift att sätta strålkastarljuset på irrationella sätt att fungera på. I det här fallet människohjärnans minnesfunktioner, och att det inte finns någon som helst konsekvens eller system i vad vi människor minns eller glömmer bort. Att man helt missade chansen att diskutera konstruerade minnen och minnets opålitlighet i det här avsnittet förvånar mig lite. Med ett lite tajtare manus hade man hunnit med det, och därmed kommit lite djupare in i problematiken kring hjärnans nyckfulla mekanismer. Däremot gillade jag starkt montagen där man gestaltade hur de falska minnena skapades. Betydligt snyggare utfört än sättet som The Next Generation brukar hantera sådana här lite mer filmiska sekvenser på.

Det här är också tredje avsnittet i rad där Troi mer eller mindre står i fokus, även om hon i det här fallet mer är ett klassiskt kvinnligt offer än en drivande karaktär i dramat.

Precis när jag skulle skriva klart det här inlägget så blev jag lite osäker. Planterade Jev verkligen in minnen, eller väckte han bara saker och ting till liv? Doktor Crushers minne vet vi ju åtminstone säkert har en verklig grund (när hon ska se liket efter sin döde man). Men efter att ha tänkt och funderat och tittat lite till så kände jag mig mer säker på att jag inte fattat saker fel. Det vill säga, Jev hittar ett starkt minne som han sedan förvränger och förstärker tills hans offers hjärnor går i baklås. Jag var bara tvungen att nämna att jag efter att jag sett avsnittet plötsligt blev lite osäker på vad som hände. Kanske för att jag inte förutsätter att det är helt omöjligt att Riker skulle kunna försöka tvinga sig på Troi. Det skulle också kunna vara en möjlig förklaring till deras märkliga “vi är ihop men ändå inte”-relation. Att det ligger något jobbigt i deras historia som gör ett förhållande omöjligt.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Geneation. Säsong 5, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 214 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiosjätte inlägg i årets#blogg100-utmaning.