Unification Pt 2. Det där Romulanerna ställer in sin invasion.

Nä. Det blev inget superbra andra-delen-i-tudelade-star trek-avsnitt den här gången heller. Det blev pratigt, lite tråkigt och med plotvändningar som kändes ganska simpla. Och det där magiska med Spocks comeback falnade ganska så snabbt. Nimoy känns äldre och tristare här i tv-upplagan än i den kommande filmen (som jag skriver om i nästnästa blogginlägg).

Nå, tillbaka till själva avsnittet. När Picard listat sig fram till Spocks gömställe på Romulus så visar det sig att den vulcanske ambassadörens besök där är ett slags enmansfredsuppdrag. På Romulus finns det en grupp Vulcanister, som vill förändra romulanernas samhälle till något som liknar det på Vulcan. Romulanerna är ju från början en utbrytargrupp från det Vulcanska samhället (även om jag faktiskt inte tycker att de förklarar det där historiska skeendet supertydligt här). Spock tänker sig att de fanatiska vulcanisterna är den största chansen till fred, och är på planeten för att utbilda dem och förhandla med upplysta och öppensinnade politiker.

Men det visar sig att det hela är en fälla. Sela, Tasha Yars halvromulanska dotter, står bakom en illasinnad plan som går ut på att tillfångata Spock, tvinga honom att hålla ett falskt tal om fred och samarbete, varpå Romulanerna – gömda på stulna vulcanska skepp – ska attackera och ockupera Vulcan. Jag måste härmed konstatera att jag verkligen hatar rollfiguren Sela. Varje gång hon är med så blir avsnittet kackigt. Det är som att manusförfattarna på något sätt övervärderat Sela-effekten. De tror fortfarande att hon är en så pass spännande figur att det inte ska märkas att de slarvat med sitt jobb. I det här fallet dyker hon upp bakom en stängd dörr efter att Spock haft ett möte tillsammans med en av Romulus mest liberala och nytänkande politiker. Du vet, Spock lämnar rummet, klipp till en annan dörr som glider upp och där. står. Sela. och. har. lyssnat. på. allt. som. sades. Det var ju ett berättargrepp som kändes väldigt…eh….80-talssåpa. Space of our lives, som min kompis Andreas vitsade till det.

Precis som i förra avsnttet är det istället en bisarr bifigur som är den egentliga behållningen av avsnittet. Amarie, den fyra-armade barpianisten på Qualor II. Här är då motvikten till Spocks allvar, en pianist som till och med kan spela klingonsk opera, som Worf sjunger med i. Alla Amaries scener känns väldigt surrealistiska. Johannes hävdade bestämt att det kändes Mœbius-inspirerat, och det kan nog stämma. Det här var en annan typ av miljö än vi brukar hamna i under Star Trek-avsnitten, och betydligt flippigare än den där Mos Eisley-kantinen i Star Wars.

Visst finns det gott om saker att tycka om här. Som frosseriet i romulanernas axelvaddsmode. Eller Picards och Spocks mindmeld på slutet, ett sätt för Spock att förenas med sin nu avlidne far Sarek – som ju sedan tidigare fanns lagrad hos Picard. Men som helhet var ändå det här en stor besvikelse som inte lyckades fånga mig. Om första delen var en magnifik upptrappning så var del två en uppvisning i hur man slarvar bort bra förutsättningar. Alla lösningar känns lite hipp som happ. Spocks tillgång till romulanernas tv-sändningar, till exempel. Eller att Spock och de andra lämnas obevakade i ett rum och har gott om tid på sig att skapa hologram av väggar som de kan gömma sig bakom, tack vare av Datas och Spocks avancerade hackerförmågor. Jag menar, på allvar, vet man något om Data så låter man ju inte honom komma ens i närheten av en datormaskin, och med tanke på den detaljerade information romulanerna fått genom sin underrättelsetjänst så måste man väl veta om hans kapacitet. Det här manuset kändes fullt av dåliga lösskägg. På håll ser det ut som rimliga lösningar men på nära håll är det bara fejk.

Betyg: 6/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 210 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning.