The Wounded. Det med Stjärnflottekaptenen som startar ett privat krig.

Efter några säsonger av Star Trek har det ju framgått ganska tydligt att kaptenerna på uppdrag långt ute i galaxen då och då skiter ganska högaktningsfullt i de flesta regler och förordningar. Det kan ta alldeles för lång tid att få något slags besked från Federationen om hur man ska handskas med ett problem, till exempel, och då måste man kunna fatta ett eget beslut. Och även när Kirk eller Picard tänjt på de där föreskrifterna så är det ytterst sällan som det blir några egentliga konsekvenser. Inte som vi får se i varje fall. Men även med det i beaktande är ju inget mindre än chockerande när ett befäl inom Stjärnflottan bestämmer sig för att helt på egen hand starta ett krig.

Men så gör alltså kapten Benjamin Maxwell. Själv traumatiserad efter ett tidigare krig mot cardassierna så bestämmer han sig för att hämnas. Eller som han utrycker det: Sätta stopp för de planer han tror att cardassierna har för ett kommande överraskningskrig mot Federationen. Utan att få sitt agerande sanktionerat från Stjärnflottan så börjar han helt enkelt attackera en rymdbas, sen ett krigsskepp, sen ett fraktskepp….ja, vem vet var det här hade slutat om inte Picard och Enterprise hade hunnit ifatt honom och satt stopp för attackerna.  Men trots allvaret i den situation som Maxwell skapat med flera hundratals döda cardassier, så låter ändå Picard den hämndlystne Maxwell behålla befälet över sitt skepp på färden mot den Federationens rymdbas. Mycket, mycket märkligt.

Antagligen spelar det in att Picard i all hemlighet nog tror att Maxwell har rätt i sina antaganden om cardassierna. Trots att det råder fred mellan dem och Federationen så verkar den skakig och instabil. Cardassierna är lite för trigger happy för sitt eget bästa. Något skumt är i görningen.

Lite av den skenheliga fernissan kring Stjärnflottans förträfflighets skavs alltså bort här. Utopin känns långt borta när Maxwell kan göra den här typen av aggressioner, och han är uppenbarligen inte lika behärskad och kontrollerad som manskapet ombord på Enterprise. Och genast så blir också avsnittet intressantare än det brukar vara.

Och på tal om otillräckliga rollfigurer, jag  bävar lite över att Miles O’Brien ska få mer utrymme i serien. I så fall hoppas jag verkligen att någon hottar upp rollfiguren en hel del. För att vara en del av den upplysta Stjärnflottan, på ett skepp som ska utforska okända livsformer –  att trots detta ändå sitta vid frukostbordet och gnälla över sin frus val av asiatisk mat och längta efter lite mer stabbiga rätter…det känns kanske ändå en aning inskränkt?

O’BRIEN: What is it?
KEIKO: Kelp buds, plankton loaf and sea berries.
O’BRIEN: Sweetheart, I’m not a fish.
KEIKO: It’s very healthy. I had this every morning when I was growing up.
O’BRIEN: What? No muffins or oatmeal, or corned beef and eggs?
KEIKO: For breakfast?

Apropå diskussionen i kommentarsfältet för någon vecka sedan kring icke-replikerat vin – här pratar O’Brien om hur hans morsa brukade laga mat utifrån icke-replikerade råvaror. Fortfarande en gåta hur dessa naturprodukter fördelas till populationen på Jorden. Liksom det är lite märkligt att matvanorna inte blivit mer globala i denna utopiska framtidsvision som vi följer här.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 188 tv-avsnitt. Det här är också mitt sjunde inlägg i årets #blogg100-utmaning.