A matter of perspective. Det där Riker blir anklagad för sexuella trakasserier och mord.

Varje tv-serie med självaktning måste väl göra sin version av Kurosawas Rashomon. Alltså ett avsnitt där en händelse återberättas på olika sätt av de som var inblandade (här är till exempel en lista på en del serier som testat konceptet – klicka ner till live-action tv). Fast ombord på Enterprise kan man ju hotta upp saker och ting lite utöver det vanliga. Vem behöver flashbacks när man har ett holodäck och en dator där man kan programmera in allas vittnesmål. Sen trycker man på en knapp och så spelas de olika versionerna av händelsen upp. Det är lite som att gå på teater, men med en datorgenererad kopia av personerna i fråga i huvudrollen. Snyggt och praktiskt, men extremt plågsamt för Riker då holodäcket i det här avsnittet används för ett slags förberedande rättegång där han anklagas för att 1. ha antastat en kvinna sexuellt, 2. mördat hennes man, 3. sprängt en hel rymdstation i luften för att dölja spåren av det han gjort.

Punkt 1 – 3 ovan ska ha utspelat sig på rymdbasen Tanuga IV där forskaren Nal Apgar forskat kring användandet av Krieger-vågor. Riker kommer dit på ett studiebesök men nästan genast går saker fel. Exakt vad är svårt att säga eftersom Rashomon-konceptet ju innebär att vittnesmålen kring vad som hänt går isär. Så det kan vara så att Apgars fru försöker förföra Ryker. Det kan också vara så att Riker försöker förföra henne. Det kan också vara så att Apgar blir väldigt nervös av att det kommer en representant från federationen och ställer en massa frågor. Men det skulle lika gärna kunna vara så att Apgar kommer på Riker och frugan mitt i deras hångel. Kärnfrågan: vem som sprängde rymdstationen lyckas man däremot till sist reda ut, men genom ytterligare en av dessa märkliga manövrar där gränsen mellan holodäcket och verkligheten är ytterst suddig och osäker. Kan verkligen en holodäckssimulerad kopia av en Kriegervågsapparat göra hål i väggarna i helt andra delar av Enterprise? Det finns en krånglig förklaring kring det här på Memory Alpha, att det är en kraftstation på planeten nedanför basen som alstrar energin som i sin tur bara reflekteras av maskinen på holodäck. Men allvarligt. Så dålig förklaring. Det metafysiska perspektivet kring vad som försiggår på holodäcket blir allt mer invecklat ju längre den här serien pågår.

Det här påminner om: Rashomon då, och ett gäng andra rättegångsdramer i Star Treks historia som The Menagerie och Court Martial för att nämna två exempel från originalserien, men….

Det här är nytt: …i och med den där holodäckssimuleringen så blir det ett betydligt rappare avsnitt än någonsin tidigare i seriens rättegångssubgenre. Slut på sega förhör – det är bara att trycka play på holodäcket.

Höjdpunkten är: Datas konstkritik-rant i avsnittets början, där alla på krokikursen ombord på Enterprise får bra betyg – utom Picard. En sån där gullig meshumor som bara Star Trek kan komma undan med.

 

Gillade inte: Att det är så HIMLA självklart för alla i Enterprises hjärntrust att Riker inte kan ha varit ett superslemmo mot forskarfrun. Vi såg faktiskt hans mer eller mindre predatoriska drag till exempel i The Vengeance Factor. Plus att man liksom missar att prata ordentligt om det här med subjektiva minnen och den logiska förklaringen bakom helt skilda minnesbilder av en händelse. Detta i en serie som älskar att prata om precis allt.

Vad har vi lärt oss? Jag är väldigt osäker, faktiskt. Det kan vara något om sexuella trakasserier, men ändå inte. Eller är det bara det gamla vanliga om en försmådd kvinnas vrede? Det känns i så fall inte superfräscht.

Betyg: 6/10 Ett rimlig exekuterat avsnitt som i och för sig kändes oväntat intrigmässigt, men som aldrig blev särskilt spännande. Visst är det lite roligt att se alla inblandade titta på när kopior av de själva spelar upp vad som hänt, men det är ju hela tiden så uppenbart att Riker inte kommer att bli utlämnad för att ställas inför rätta på en främmande planet.

Den översexuella, lögnaktiga och lyxkonsumtionssugna frun är dessutom en trist och stereotyp hysterika. Hon är ju egentligen avsnittets mest intressanta rollfigur men får aldrig särskilt mycket screentime. Hon hänvisas till att bli en liten biroll och är givetvis alldeles för grunt porträtterad för att vara intressant på ett Tennessee Williamskt sätt.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 164 tv-avsnitt.