The last outpost. Det första med ferengier. Tyvärr inte det sista.

Allt skulle tydligen inte vara remakes på gamla manus i Star Trek: The Next Generation. Man bestämde sig för att det åtminstone behövdes något nyskapande i utbudet av superskurkar i serien. Det är det som är upprinnelsen till en av Star Treks mest förhatliga innovationer – ferengierna  Ett gäng onda, lögnaktiga, lömska, fega, aggressiva, hariga och backstabbande….ja, vad ska vi dra till med så ni verkligen inser djupet av ondska här…jo, de är kapitalister också! “Ungefär som 1800-talets yankee-traders” är beskrivningen som man ger i avsnittet. Men ferengierna är så himla mycket värre än så.

Jag har ju redan skrivit om mina farhågor om att The Next Generation lite för ofta påminner om en barn- eller ungdomsserie. Och Ferengierna är ytterligare ett tecken i den riktningen. I all sin uselhet påminner de mest om något slags råttliknande skurk i en Walt Disney-film Ja, även till utseendet faktiskt, eftersom de sportar en sorts gnagarlook (den ursprungliga inspirationskällan var tydligen att de skulle se ut som fladdermöss). Fast jag gillar i och för sig den här replikväxlingen, när ferengierna ska förklara varför människor är så vidriga och barbariska:

LETEK: They shamelessly clothe their females.
MORDOC: Inviting others to unclothe them. The very depth of perversion.

Mer om detta släktes mycket speciella syn på kvinnor kommer så småningom.

Och som om ferengierna inte var illa nog så är The last outpost ytterligare ett avsnitt som vagt påminner om saker jag redan sett tidigare i serien. Som den automatiska försvarsmekanismen från en redan död civilisation som aktiveras när Enterprise kommer i närheten. Liknande maskinerier finns till exempel i That which survives och For the world is hollow and I have touched the sky. Det finns också ekon från Errand of Mercy här, precis som i det avsnittet sätts både Enterprise och ett fienderymdskepp ur spel av en mäktig kraft på en intilliggande planet. Och scenografin i det här avsnittet känns nästan nostalgisk – vi är tillbaka i det gamla kända “klipp-och berglandskap med tydlig studio-känsla”-konceptet från den gamla serien.

Det nya är att den där mäktiga kraften/försvarsmekanismen faktiskt går att diskutera med den här gången. I det här fallet tar den formen av en väktare (som ska se extremt gammal ut med hjälp av en helt fruktansvärd plastmask som sitter helt löst på ansiktet, så dålig sminkning hade de faktiskt nästan aldrig i originalserien) Efter en stunds samtal med försteofficeren ombord på Enterprise, Ryker, bestämmer sig väktaren för att människorna är en intressant och filososfiskt framstående art som han inte tänker ta livet av. Även ferengierna får komma loss ur hans traktorstråle, med förhoppningen om att även de någon gång ska växa till sig som art.

Andra höjdpunkter: Den enda delen av det här avsnittet som jag egentligen uppskattar är den korta stund som både Picard och ferengiernas kapten tror att det är deras motståndare som gör att deras skepp inte kan flytta sig ur fläcken. Och om jag tyckte att det var rafflande så kan ni ju tänka er resten.

Men ganska trist att: det här faktiskt var jättesegt.

Betyg: 3/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 107 tv-avsnitt.