Encounter at Farpoint. Det där Q saboterar jungfruresan för Enterprise.

  Medan Star Trek-filmerna slutligen omfamnade den lättsamma komedin i och med The Voyage Home, så bestämde sig Gene Roddenberry att köra igång den nya Star Trek-upplagan på ett lite mer hardcore sätt. Eller vad sägs om att inleda det nya konceptet med ett avsnitt där hela mänskligheten ställs inför rätta för gamla försyndelser och brott. Alla med någon form av historiekunskaper förstår ju att vi inte ligger särskilt bra till för en friande dom.

Det är den mystiske och i stort sett allsmäktige Q som ligger bakom anklagelsen. Han stoppar helt enkelt Enterprise när skeppet är på väg ut i världsrymden och förklarar att människan är en alldeles för aggressiv och primitiv art för att tillåtas resa ut i resten av universum. Vem Q är, vad som ger hen rätt att dra igång rättsprocesser mot olika livsformer samt vad ett eventuellt straff skulle kunna innebära har man fortfarande ingen aning om när avsnittet är slut. Jag har ju sett tillräckligt mycket av Star Trek för att förstå att Q kommer att återvända. Men Q är också en variation på några av Roddenberrys favoritteman i Star Trek: utifrånperspektivet på den nyckfulla och ofta brutala mänskliga rasen, ödmjukheten inför vad vi skulle kunna möta ute i världsrymden, samt en förhoppning om att människan på sikt ska kunna göra sig fri från sina allra mest våldsamma och nyckfulla sidor. Plus en lite allmän fixering vid omnipotenta, gudaliknande väsen.

På så vis utvecklas besöket på rymdbasen Farpoint till ett test på mänsklighetens förmåga och sofistikering. Det visar sig så småningom att hela rymdbasen är byggd av en fängslad rymdmanet som har förmågan att förverkliga olika önskningar. Det tar ett tag innan besättningen på Enterprise förstår konstruktionen och tvingar Bandi-folket som driver stationen att släppa den förslavade maneten fri (efter rymdvalsångsorgien i The Voyage Home så känns det åtminstone konsekvent att Star Trek driver tesen att rymden är fylld av olika havsvarelser. Eller om det är havet som är fyllt av rymdvarelser. Jag vet inte riktigt säkert längre).

Eftersom det är första resan för kapten Picard och hans besättning så är det faktiskt till och med inskrivet i manuset att alla är lite osäkra på sina nya roller, och att samspelet dem emellan blir lite knöligt. Det är rätt så smart, när man tänker efter lite. Däremot är det inte ett avsnitt i min smak. Jag tycker lätt att det blir lite tjatigt och statiskt när de där halvgudarna dyker upp i Star Trek. Oddsen är för ojämna när den ena sidan kontrollerar typ allt. Trots massor av prat blir det helt enkelt mest av allt väldigt ospännande.

Det som gör störst intryck på mig  i hela det här avsnittet är en liten detalj som nätt och jämnt syns i bild – Federationens unisexminikjol. Två gånger struttar en man förbi klädd i en liten uniformskjol. Det som är bra med Star Trek är ju att det alltid är någon annan som redan ställt alla väsentliga frågor, och visst visar det sig handla om en utopisk/futuristisk vision där jämställdheten är total mellan könen ombord, även när det gäller minikjolar.

Andra höjdpunkter: är till exempel när en åldrad McCoy stapplar runt på det nya skeppet kallat Enterprise. Över hundra år gammal, men fortfarande lika irriterad och förbannad på ungefär allt. Men en snygg blinkning och länk mellan de olika upplagorna av tv-serien. Sen var det lite kul, och obehagligt förstås, att få en glimt av hur det var på jorden efter atomvapenkrigen. Det var en del av Q:s bevisföring kring mänsklighetens uselhet.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 1 & 2 (det är ett dubbelavsnitt)/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 104 tv-avsnitt.