The Gamesters of Triskelion är också ett sorts kidnappningsdrama. Uhura, Kirk och Chekov förs utan förvarning bort från Enterprise. Det säger bara blip och så är har de försvunnit (från början var det meningen att deras rymdskyttel skulle dras in mot en främmande planet, men det var både lite tjatigt och dyrare än den här MYCKET smidiga lösningen). På en sekund förflyttas de tre till en gladiatorarena på en främmande planet, får en sorts digitala fotbojor runt halsen och får sig tilldelade varsin tränare. I Uhuras fall är det en man som också ska ligga med henne – men hon lyckas skjuta upp den schemalagda parningen genom våldsamt motstånd (bara idén att introducera någon sorts våldtäktskultur i ett förhållandevis barnvänligt program som Star Trek förvånar en del.). Chekov får en kvinnlig tränare med mörk röst – och hans skräck inför att kanske tvingas ha sex med henne är tänkt att vara avsnittets stora transfobiska/humoristiska inslag. Och Kirk får förstås en babe med minimal outfit och långt, grönt hår.
Sammanfattning: Fajting, hångel och hjärnor gjorda av Jell-O. Känner att jag börjar bli otålig och längtar efter längre dramaturgiska bågar och avsnitt som hänger samman. De här olika singelavsnitten som utspelas på olika planeter blir lätt lite enahanda om de inte utvidgar Enterprise-universumet och det sammanhang serien utspelas i, alternativt har något verkligt spektakulärt att bjuda på. Grönt hår och självlysande hjärnor räcker inte så långt längre! För övrigt är jag astrött på det här att McCoy alltid ska tjafsa emot när någon försöker fatta beslut (framför allt Spock) och att Scotty ska säga att allt är omöjligt. Jo, jag vet att det blev roliga klichéer efter ett tag. Men ändå. Jag hade sparkat så tjatiga medarbetare om jag varit Kirk.