VOY: Initiations. Det där Chakotay blir vikarierande tonårspappa åt en kazonsk slyngel.

Det är klart att man unnar Chakotay lite ensamtid när han ska genomföra en religiös ritual till minne av sin farsas död,  men är det inte lite överdrivet att ta en skyttel och åka iväg flera ljusår från Voyager för att få vara lite för sig själv? Hade han varit lite mer sparsam med avståndet så hade han eventuellt kunnat undvika hela det här avsnittet, det vill säga att bli attackerad av en kazonsk pubertetsunge som ska bevisa sin mandom genom att döda honom. Jag hade varit hemskt tacksam över det.

Tonåringen, som heter Kar, lyckas förstås inte med sitt uppdrag, men när Chakotay i all välmening räddar skitungens liv, och sedan försöker transportera honom tillbaka till hans kazonska moderskepp så sabbar han faktiskt lillkillens hela framtid.  Kazonernas hederskultur accepterar inte nederlag. Hellre dör man med hedern i behåll, än kommer hem som ett misslyckande.

Tuffa tag hos klanen Kazon-Ogla, men visst påminner konceptet om ett annat folk i Star Trek-universumet? I brist på klingoner i deltakvadranten, så har manusförfattarna hittat på ett nytt krigiskt folk med en liknande syn på heder, ära och krig. Till och med till utseendet påminner kazonerna om klingoner med sina veckade pannor, även om man nu lagt till ett gäng fantastiska frisyrer för att pigga upp looken något. Hur mycket jag än gillar deras briljanta hårburr så tar det inte bort känslan av att Initiations känns väldigt mycket som en remake av ett The Next Generation-avsnitt. Ett sånt där som ägnar sig åt att förstå den brutala klingonska kulturen…

Jag går inte ens igång på att delar av handlingen är förlagd till en kazonsk stridsträningsplanet, fylld med fällor och vapen. Ett koncept som man i och för sig inte heller gör så mycket av. Chakotay och hans unge skyddsling gömmer sig mest i en grotta, och Janeway och hennes away-team blir som värst fångade i ett kraftfält. Inget raffel precis.

Visst, det är meningen att det ska finnas något budskap här. Om krocken mellan olika kulturer, och hur hur Chakotay i sin medkänsla med den extremt jobbige Kar är beredd att riskera sitt eget liv för att han ska kunna bli en krigare i framtiden. Och herrejisses så ointressant hela den grejen är. Jag bryr mig verkligen inte ett dugg om den här storyn. Kar är bara vedervärdig, Chakotay vag och för första gången på länge sitter jag mest och väntar på att avsnittet ska ta slut. Det är liksom inte ens kitschigt dåligt, bara ett ytligt rotande i diverse faderskänslor.  Framför allt är det LÅNGTRÅKIGT.

Det är också lite märkligt att Kar spelas av samma skådespelare som gör Nog i Deep Space Nine. Det syns faktiskt, trots att han bytt ferengimasken mot en kazonsk motsvarighet (eller så var det hans skitjobbiga röst jag kände igen) . Visst kan det vara svårt att hitta barnskådespelare som håller måttet, men det här kändes ju bara fattigt (dessutom tycker jag inte att Aron Eisenberg är en särskilt bra skådis). På sin höjd kan det här vara intressant om Kar blir en återkommande figur i Voyagers berättelse, men den här typen av rollfigurer brukar ju Star Trek vara rätt dåliga på att följa upp. På sin höjd brukar de väl dyka upp i ett singelavsnitt tre år senare när någon nördig manusförfattare bestämmer sig för att knyta ihop uråldriga lösa intrigtrådar.

Nej, nu lägger vi det här avsnittet till handlingarna.

Betyg: 3/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 385 tv-avsnitt.