TNG: Emergence. Det där Enterprise föder fram en ny livsform.

Ja, men det här var ju ett avsnitt på ett tema som vi sett några gånger nu– där en dator eller artificiell intelligens blir en egen, självständigt tänkande livsform. Den här gången är det Enterprise skeppsdator som bestämmer sig för att bli oberoende från de där jobbiga livsformerna som springer runt på skeppet,, och helt enkelt stänger ute dem från styrsystemet. Det hade säkert känts jättespännande för mig att se om jag inte hela tiden fick den där känslan av déjà vu.

Jag tänker på de intelligenta reparationsrobotarna i The quality of life. Jag blir påmind om den mästerliga rättegången som avgjorde om Data var en maskin eller inte. Jag tänker på hur Sherlock Holmes dödsfiende Moriarty plötsligt tog kontroll över sitt eget liv på holodäck, Och nu på senare tid, DS9-avsnittet med byn med hologrammänniskorna. Ska man återbesöka ett tema ska man åtminstone göra det bättre än det gjorts tidigare. Så är det inte riktigt här.  En ledtråd till varför får jag i boken Captain’s Logs. Där pratar manusförfattaren Brannon Braga om Emergence som det slutgiltiga holodäcksavsnittet, snarare än som ett avsnitt om AI. Det räckte tyvärr inte för att vinna över mig på hans sida.

För att vi ens hamnar på holodäck känns lite krystat, Av någon anledning så väljer nämligen skeppsdatorn att inte kommunicera med besättningen via sitt vanliga röstprogram, utan istället genom drömliknande scener på holodäck – i en kupé på Orientexpressen till och med (scener som för övrigt i tonen påminner om Datas drömmar i Phantasms om vi nu ska diskutera originalitet och upprepningar). Det är jätteflippat och konstigt och fyllt med symboler. Och ganska ointressant.

Så småningom går det upp för alla inblandade att Enterprise liksom inte vill ta kommandot bara för sakens skull. Nej, skeppets dator håller på att konstruera något – en ny intelligent livsform som man tydligen inte orkar berätta och förklara om för besättningen. När den här neonrörsliknande/sugrörsknippeformade  varelsen väl är klar flyger den ut i rymden, och på Enterprise återgår plötsligt allt till hur det var tidigare. Skeppsdatorn går tillbaka till att ta emot order istället för att själv hitta på saker, och ingen ombord verkar på något sätt oroad över det här märkliga utbrottet av fortplantningshysteri.

Lite påminde faktiskt den här “varelsens” tillkomst om ett avsnitt av Vetenskapsradion som jag lyssnade på i veckan. Det handlade om hur parasiter som intar ett värddjur kan förändra sättet som värddjuret uppför sig på. En parasit som finns i en råtta och som måste hamna i en katts tarmystem för att fortplanta sig verkar kunna påverka råttans uppförande så att den tar större risker. Kanske har Enterprise haft en digital parasit i sitt datorsystem?

 

Nej, det här var lite av ett nonsensavsnitt. Att man inte ägnar de sista värdefulla avsnitten av en serier åt att knyta ihop löst hängande handlingstrådar är nästan lite oansvarigt, även om man har en film på gång. Mitt problem med det här avsnittet handlar kanske främst om att Picard & co var så extremt oprovocerade och avslappnade kring att de just blivit kapade av sin egen skeppsdator – även om det är i och för sig verkar vara i linje med den respekt för nya former av tänkande existenser som blivit allt tydligare under den senare produktionen av Star Trek-serierna.

Betyg: 4/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 319 tv-avsnitt.