DS9: Rivals: Det om tur, otur och Bashirs tajta träningskläder.

Nej, det här var ju inte en särskilt inspirerad tillställning. Snarare ett dussinavsnitt enligt en redan känd formula i Star Trek-sammanhang: Mystisk främling/alien anländer till rymdstationen med skumraskaffärer i sikte, blir påkommen av säkerhetschefen Odo. Komplikationer uppstår men till sist skipar Odo ordning, reda och rättvisa. Veckans alien, men med en kriminell twist, ungefär.

Men, okej då. Om jag sätter på mig mina allra mest positivt slipade glasögon så kan man glädja sig åt det som så småningom blir en ledtråd till Guinans art. Avsnittets bov, Martus Mazur, kommer nämligen från det El Auriska-systemet och ett folk som har väldigt lätt att få personer att avslöja sina hemligheter (från början var det tänkt att han skulle vara Guinans son, men Whoopi Goldberg var inte tillgänglig för att vara med och spela in, så den idén spolades. Att Guinan kommer från samma system ska tydligen sägas i en kommande långfilm). Vi fick också reda på vad Ferengiernas Rule of Acquisition nummer 109 är: “Dignity and an empty sack is worth the sack”. Och så var det förstås superintressant att äntligen få reda på att fenomen som tur och otur tydligen har någon form av samband med på vilket sätt som oladdade elementarpartiklar roterar. Och just tur och otur är också det övergripande temat i det här avsnittet.

Mazur kommer nämligen över en liten spelautomat som verkar ge honom obegränsad tur. Alltså replikerar han den lilla leksaken och öppnar en egen spelhåla ombord på rymdstationen. Men något verkar inträffa när alla de där tur/otur-automaterna finns på en och samma plats. Personer på hela stationen – oavsett om de spelar eller ej – förföljs antingen av tur eller otur. Men inte för alltid, någon gång verkar det alltid vända. Det hela slutar i en rätt trist intrigvändning där Quark och Mazur konkurrerar om kunderna på promenaden. Gäsp.

Själva intrigmomentet med en liten leksaksliknande sak som kan skapa tur och otur hos alla omkring den kändes aningen krystat. Lite för simpelt på något vis. Och sättet som Mazur kommer över mackapären ännu lite märkligare. Jag menar, om en person som sitter i samma cell som dig spelar på en maskin, utbrister i ett “jag vann” och sedan dör – är det verkligen ett spel du vill ge dig in i? Ta över? Bygga din förmögenhet på? Eller så saknar jag bara den där framåtandan som det kanske innebär att vara riskkapitalist eller entrepenör.

Nej, det här avsnittets stora bidraget till Deep Space Nine-serien verkar främst vara att O’Brien tar av sig tröjan i en scen. Utan att vara supervältränad. Kanske ska vi se det som en hommage till kapten Kirks alla tröjlösa scener? Okej då, jag kanske vinklade det där lite orättvist. Tydligen var det Bashirs tajta träningsoutfit som var det här avsnittets mest omtyckta ingrediens.

Det här är den typ av avsnitt jag nog tycker sämst om. En avslutad historia med en gåta som är lätt att förutsäga och vars upplösning inte betyder något för resten av serien. Och det verkar inte som om jag är ensam om åsikten. I boken Star Trek Deep Space Nine Companion utbrister regissören “People just did’nt like it. It was pretty much a piece of fluff, but it was fun. I had a good time doing it”. Tyvärr var det inte lika kul att se på hans färdiga produkt.

Betyg: 4/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 296 tv-avsnitt.