DS9: Duet. Det med den tillfångatagne cardassiern som inte är sig själv.

Ja, men nu börjar det arta sig. Duet är lite av Deep Space 9:s coverversion av Next Gernations andra del av The Chain of command. Fast tvärtom – ett spegelavsnitt. Då var det en cardassier som var den som plågade och förhörde, i det här avsnittet är det en cardassier som sitter inspärrad. Men det är inte bara fängelsemiljön som de två avsnitten har gemensamt. De har bägge ett mörker, en koncentration och en närvaro som (tyvärr) är lite ovanlig i Star Trek-konceptet.

Och så skönt det kändes att Deep Space 9 äntligen började leverera lite kvalitet igen. Efter en hyfsad start har det känts som om jag varit tvungen att kolla igenom en hel del utfyllnad på sistone. Intriger som består av generiska grepp som varken hjälper till att bygga universumet eller vidareutveckla rollfigurerna. Och – det märkligaste av allt , det som ni också nämnt i kommentarerna – det faktum att gammakvadranten liksom ligger där borta och väntar på andra sidan maskhålet med alla sina hemligheter, medan serien fortsätter att fokusera på det lite enformiga livet på en allt mer klaustrofobisk rymdstation. De få utflykter vi fått vara med om i gammakvadranten har som mest bjudit på en vistelse på en genomdeprimerande krigsspelsmåne. Något lite mer fantastiskt hade man ju kunnat önska sig. Okej, lång utläggning, men var tvungen att släppa ut det där, det som alltså inte stämmer in på Duet.

För Duet är ett avsnitt som fortsätter att fördjupa den inre konflikt som växer inom Kira när hon tjänstgör som major på Deep Space Nine. Gång på gång har vi sett henne tappa omdömet när det handlar om frågor som berör Bajor, Cardassier eller kriget mellan de bägge folken – nu senast i paranoiaavsnittet Dramatis Personae. Men här kommer äntligen lite mer kött på benen, utförliga beskrivningar av Cardassiernas förtryck – som här mer än någonsin tidigare framstår som en interstellär version av nazisternas under andra världskriget. Efter det här avsnittet förstår jag mycket mer av Kiras hat mot cardassierna och vet lite mer om hennes drivkrafter. Lite synd bara att det skulle ta 19 avsnitt innan det här reddes ut lite mer utförligt.
Det som sätter intrigen i rullning är en cardassier med en mycket sällsynt sjukdom, Kalla-Nohra-syndromet, som söker vård på Deep Space Nine. Kalla-Nohra bröt ut på ett bajoranskt arbetsläger under ockupationen, och i stort sett alla som lider av det i den här delen av galaxen har alltså varit på plats på lägret medan det var i bruk. Kira vädrar genast hämnd för alla de bajoraner som plågades, torterades och avrättades i lägret. Större delen av avsnittet går sedan ut på att Kira försöker ta reda på vem den mystiske mannen hon låst in i rymdbasens arrest egentligen är. Är han en obetydligt arkivarie som inte hade en aning om övergreppen som begicks? Eller är han i själva verket den ökände Gul Darhe’el – chefen för lägret som är ökänd för sin grymhet och sadism. Sanningen är förstås en tredje variant, och man kan väl säga att fången i cellen har gått en enormt lång omväg för att försöka få den bestraffning som han tycker att han och resten av cardassierna förtjänar för vad de gjorde mot bajoranerna.

Det här räknas tydligen som en av Star Treks bottle-shows – det vill säga lågbudgetavsnitt som bygger mer på karaktärsutveckling i redan befintliga kulisser. Lite mer kammarspel, helt enkelt. Även om det tydligen var svårt att spara in pengar när man just gjorde Deep Space Nine, det behövdes så många statister så fort handlingen förflyttades ut till promenaden eller Quark’s.

För min del så tycker jag nog att en stor del av det här avsnittets styrka är gästskådisen Harris Yulin (känd från hur många biroller som helst). Han fyller ut sin rollfigur och sHan gör att skådespeleriet är på en hel annan nivå än den vanliga i Star Trek-sammanhang – trots att han har en cardassisk mask framför stora delar av ansiktet. Men så har han också ett tacksamt material att gestalta. Duet fullkomligt dryper av tankegods kring krigföring, skuld och hämnd. Här blir Deep Space 9 på allvar igen.

Mina invändningar kommer först på slutet av avsnittet. Som vanligt går det lite för fort. Den cardassiske fången har värsta sammanbrottet, för att sedan en liten stund senare springa runt på promenaden. Detta efter år av planering för att kunna bli avrättad – år av filande på en plan som faktiskt misslyckas. Det känns som att någon fick ont om tid i slutet av det där manuset, för någon form av avtoning hade behövts för jag skulle orka ta  in det egentligen extremt upprörande och dramatiska slutet. Jag hann liksom inte inse vidden av cardassierns självhat och skuldkänslor innan han plötsligt låg mördad på golvet. Så extremt synd på ett avsnitt som lyckas vara en fängslande katt-och-råtta-lek nästan ända in i det sista. Det kostade ett hack i betygsskalan.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 19/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 271 tv-avsnitt.