Medan The Next Generation hoppade vilt mellan olika genrer så känns det som om Deep Space Nine kommer att ha en slagsida åt krim och deckargåtor. Så känns det i varje fall efter att ha sett de första fyra delarna, bland annat A man alone. Ett egentligen helt försumbart avsnitt som innehåller en mordgåta med futuristisk twist – en man som mördar klonen av sig själv. Det hela är en del av en större plan, att sätta dit rymdstationens säkerhetschef Odo. Lite som Agatha Christie i rymden med dna-analys adderad.
Odo är förresten en rätt mystisk figur – även inför sig själv. Han är en shapeshifter, men vet inte själv något om sitt ursprung (redan nu har det pratats lite om att han hittades på drift i rymden – men jag förstår att det kommer att nystas lite i den tråden senare). Han har dessutom lyckats behålla sitt jobb som säkerhetschef, trots att regimen ombord har bytts ut, vilket inte heller är populärt hos alla. Han är förstås perfekt att använda för spionage eftersom han kan anta formen av det mesta, och att ta sig in i stängda rum är inte heller särskilt svårt för honom. Men det är också just de egenskaperna som nu gör att han är den ende som man tror kan ha utfört mordet på rymdstationen. Personligen är jag definitivt Team Odo. Han är sur, kärv, passivt aggressiv och lite stingslig. Gillar det.
Men Odo är inte lika populär hos alla som lever på Deep Space Nine. När ryktena om misstankarna mot Odo sprids så vandaliseras först Odos tjänsterum, sedan bildas en mobb som vill ta lagen i egna händer utanför hans kontor. Man kan väl minst sagt säga att stämningen på Deep Space Nine är den motsatta jämfört med den ombord på Enterprise. Här finns en nyss avslutad ockupation som fortfarande är sårig, kulturkrockarna är många – precis som frekvensen av ruffel och båg. Till och med folk från The Next Generation blir bråkiga när de är med i DS9. Transportörteknikern O’Brien har ju följt med från Enterprise till Deep Space Nine, men han och hans fru Keiko grälar hela tiden när de väl flyttat dig. Hon har inget att göra ombord på rymdstationen eftersom det inte finns några behov av en botanist där (lite sent påtänkt kanske). Först efter några offentliga uppgörelser kommer hon på att hon kan starta en skola ombord på rymdstationen – men även då är misstroendet mot en federationsstyrd utbildning vanlig.
Jag är fortfarande lite nyförälskad i den här serien, lycklig över att vara på ett ställe där folk beter sig lite mer som människor och mindre som övermänniskor. Dessutom känner jag någon märklig form av fascination över hur fult, klaustrofobiskt och otrevligt det är överallt på Deep Space Nine. Promenaden får till och med Gallerian i Stockholm att kännas hemtrevlig och mysig i jämförelse. Men det här är mest av allt ett bruksavsnitt, som inte sticker ut särskilt mycket. Lättuggat och lättsmält.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 4/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 243 tv-avsnitt. Det här är mitt sextioåttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
