Är ingenting heligt? Måste till och med underbarnet Wesley Crusher visa sig vara en vanlig, torftig människa med fel och brister? Det verkar som om det inte bara är jag som haft ett horn i sidan till Wesley, någon i manusgruppen verkar också vara ute efter honom.
Det är den enda rimliga förklaringen jag kan komma på till varför det här avsnittet finns, överhuvudtaget. För maken till långtråkig historia får man leta efter. Det är som en bottle-episode, fast utanför flaskan. Mest en massa prat och ingen action alls. Däremot kostar man på sig på något så ovanligt som exteriörscener på Starfleet Academy. Dessvärre utspelas de mestadels i skolans rabatter där Picard återser sin gamla kompis från skoltiden, vaktmästaren Boothby som är den som egentligen vet mest om allt om det som händer på akademin. Och det är han som antyder för Picard att Wesley faktiskt är en lögnhals.
Det hade man kanske kunnat ha överseende med om det inte var så att han ljuger när han vittnar inför en haverikommission. Wesley och hans team på skolan har tränat formationsflygning inför en kommande uppvisning, men något gick fel och en av piloterna omkom i en olycka. Som vanligt i The Next Generation berättas gåtan genom att vi först får veta att något är fel, sedan vem som är den skyldige och vår uppgift blir att försöka gissa exakt vad det är den skyldige gjort och mot vem. Jag vet inte om jag förklarar det på ett bra sätt, men vad jag försöker säga är att det ofta är lite bakvänt berättat, tvärtom hur en vanlig deckargåta brukar vara uppbyggd. Det är inte vem som gjorde det som är frågan, det är varför hen gjorde det. I det här fallet vet vi inte ens vad det är. Och på tal om vad man berättar och inte berättar – att göra den här storyn utan att teasern skildrar Wesley och hans klasskamrater när de kraschar är snudd på tjänstefel. Istället får man ett videosamtal där någon berättar vad som hänt. En sån budgetlösning.
Wesley och hans klasskamrater försöker i varje fall slingra sig under förhören, utelämna fakta och säga att de inte minns något från sekunderna före olyckan. Picard – med viss hjälp av Boothby – förstår att det är något skumt på gång, konfronterar Wesley och får honom att självmant berätta sanningen när förhören nästintill har avslutats. Varpå Wesley faktiskt avslutar det här avsnittet med ännu större präktighetspoäng än han började det. Och givetvis, det här är ju trots allt Star Trek, så beror olyckan på ambitioner snarare än något ont uppsåt. Bäst i hela avsnittet är avslutningen, där vi förstår att Crusher måste gå om ett år i skolan, och att han från och med nu kommer att vara en social paria. Stackars liten.
Att det är Robert Duncan McNeill som är den egentliga skurken i dramat är däremot inte särskilt svårt att lista ut. Jag irriterar mig så enormt mycket på den där snubben, vilket redan nu får mig att börja bäva inför Star Trek Voyager, där han ju har en återkommande roll. Här gör han en manipulativ avgångselev som får sitt team att ljuga för hans skull.
Ja, det kanske redan framgått vad jag tycker om det här avsnittet. Visst är även jag förbryllad och nyfiken till en början, men jag tycker inte att man tar tillvara på dramatiken – grupptrycketoch Crushers våndor kring vad han ska säga. När jag läser intervjuerna i Captains’ logs så förstår jag mitt agg ännu mer. Alla inblandade är jättenöjda med avsnittet, men de pratar om det ungefär som om de skulle diskutera en afterschool special. Det här är ett uppfostrande avsnitt med ett starkt moralbudskap som vänder sig till de unga tittarna. Ett pedagogiskt och övertydligt budskap – säg alltid sanningen – bankas in i våra hjärnor. Men särskilt mycket sci fi eller Star Trek-feeling fick jag inte av avsnittet.
Betyg: 4/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 221 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtiofemte inlägg i årets #blogg100-utmaning.
