Qpid. “Det är Robin Hood jag vill ha”

Härregud.

Det här som äntligen började arta sig. Och så kommer Qpid. Som är en kombination av holodäcks-genren  i TNG och kostymförråds-avsnitten i Originalserien. Som det sämsta av två världar, helt enkelt. Krydda det med den absolut mest irriterande versionen av Q, och du har det sämsta av tre världar i ett och samma avsnitt. Som ett Kinderägg av vidrighet.

Jag måste väl nämna något om intrigen, även om det bär mig emot. Vash, Picards strul från förra säsongens Captain’s holiday, dyker upp på Enterprise för att närvara vid en konferens om arkeologi ombord på skeppet. Hon passar också på att planera en illegal utgrävning av några ruiner och att ligga med Picard. Eftersom dåliga nyheter sällan kommer ensamma så dyker även The Next Generation-veteranen Q upp. Han vill på något sätt betala tillbaka sin skuld till Picard – eftersom Picard på sätt och vis var ansvarig för att Q blev upptagen i Q-entiteten igen sist vi såg till honom. Men när Picard avböjer börjar Q ställa till jävelskap som vanligt.

Han förflyttar hela Enterprises järngäng till Sherwoodskogen, där Picard får ta rollen som Robin Hood, Data blir broder Tuck, och så vidare. Vash är Marion, som sitter i fängslad i väntan på sin avrättning. Det ser ut som om hennes enda hopp är att Robin och hans posse kan rädda henne. Antagligen håller det här projektet på att trubba av mig, för jag tycker inte att det här blir fullt så katastrofalt som det finns potential för (det kan också bero på att jag tycker att Patrick Stewart klär i tajts). Men själva grundidén irriterar mig något oerhört.

Originalserien var ju fylld av den här typen av avsnitt, oftast hamnade man ju på en planet som av någon outgrundlig anledning hade haft exakt samma historiska utveckling som Jorden. En jättebra deal eftersom man kunde återanvända gamla kulisser och en del kostymer också. För att inte tala om det bekväma i manusskrivandet, det är ju lättare att utgå från en känd miljö än hitta på en helt ny alienvärld varje vecka. Samma tendenser finns även inom The Next Generation. Oftast löser man det här med iscensättningar på holodäck. Ibland får jag känslan av att manusförfattarna själva börjar tröttna lite på seriens begränsningar, det är då man börjar fantisera om att göra ett eller flera Sherlock Holmes-avsnitt istället. Och precis som Hoffa sagt i kommentarerna tidigare, den här säsongen känns det som om SF-intrigerna får allt mindre utrymme. Oftast på grund av att man fokuserar på att utveckla rollfigurerna i besättningen. I det här fallet, dock, är det mycket oklart vad man tänkte på överhuvudtaget.

Att avsnittet slutar med att Vash och Q finner varandra känns ju inte mer än rättvist. De förtjänar varandra. Det mest oroväckande är väl att det här antyder att de bägge kommer att återvända på något sätt. Rys.

Betyg: 3/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 196 tv-avsnitt. Det här är också mitt sextonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.