Night Terrors. Sömnstörningar, galenskap och drömmar med dolda budskap,

Det är något visst med Star Trek-avsnitten där folk blir galna. Jag är extremt svag för masspsykosavsnitten, där paranoian liksom flödar genom Enterprise och där ensamheten och utsattheten i en rymdfarkost mitt ute i rymden blir plågsamt uppenbar. Det finns liksom ingenstans att ta vägen om alla andra ombord blir knäppa. Och ingen som kommer att hinna att komma och rädda en.

I det här galenskapsavsnittet, Night Terrors, finns en hel del ekon från några av de tidigare som haft liknande teman. Originalseriens The Naked Time samt The Next Generations The Naked Now och The Tholian Web. Redan inledningen av Night Terrors känns bekant. Enterprise hittar USS Brittain, ett av Stjärnflottans rymdskepp som försvunnit, drivande i rymden. Alla i besättningen är döda, utom en person – en katatonisk betazoid som inte längre kan kommunicera med omvärlden. Det finns spår av strider ombord, men obduktionerna visar på att det är besättningen själva som tagit livet av varandra – det finns ingen yttre fiende som framkallar galenskapen.

Även nästa steg i handlingen känns igen. Enterprise upptäcker nämligen att de är fångna av en okänd kraft, troligtvis samma som hållit fast Brittain i sitt läge. Ett grepp som också använts förr, nu senast i Booby Trap. Men den här “kraften” har inverkan på människors psyken. De slutar drömma, och blir galna av det. Alla påverkas utom Troi, hon drömmer istället samma dröm om och om igen. Samma ord upprepas medan hon flyger runt bland en massa moln. Efter ett tag inser man att det där måste vara ett budskap från ett annat skepp som också är fångat  av den märkliga kraften (just dechiffreringen av det där drömbudskapet är kanske avsnittets svagaste punkt, inte helt självklart för mig, åtminstone).

 

Det här är det första avsnittet på ett tag som snarare påminner lite för mycket om tidigare avsnitt än bygger vidare och knyter ihop lösa trådar från tidigare säsonger. Det brukar vara något dåligt, men den här gången är det lite tvärtom för mig. Jag känner det som att  man försökt göra det där galenskapsavsnittet gång på gång, och nu äntligen börjar få någon ordning på det. Den här gången är det liksom obehagligt på riktigt när vanföreställningarna sprider sig ombord. Och för en gångs skull försöker man inte skoja bort någonting, ingen i besättningen är magiskt stoisk och starkare än de andra när det gäller att stå emot vansinnet (om vi undantar Whoopi Goldbergs rollfigur Guinan – det är nästan lite underligt att hon inte griper in, hennes uppgift brukar ju att vara the voice of reason när alla flippar ut ombord). Tvärtom, man tar ut svängarna och låter inte galenskaperna stanna vid lite svett och galna blickar, utan iscensätter (om än lite valhänt) några mardrömsscenarion.

Sekvenserna med Troi flygandes runt i någon annans drömmar känns väl sådär. Först tänkte jag att det hela skulle utvecklas till något liknande Jennifer Lopez-rullen The Cage, som kom några år senare. Det vill säga att Troi skulle kunna ta sig djupare och djupare in i någon annans hjärnverksamhet och upptäcka mörka och mystiska rum och hemligheter. Men det visar sig att den katatoniska betazoiden bara är ett slags sändare för en yttre makt. Så hon flyter mest runt där bland molnen och hojtar för sig själv, även när det är dags för själva upplösningen. Kontaktögonblicket får vi aldrig se.

Som sagt, jag gillar skildringen av galenskapen och paranoian ombord, utan det är nog själva upplösningen som känns lite…gjord. Lite snöplig rentav, efter att spänningen byggts upp på länge. Det är också ett av de typiskt irriterande Star Trek-lösningarna. Det där andra skeppet liksom bara far bort i rymden, och så behöver vi aldrig mer bry oss om den lösa tråden i handlingsväven )om det inte blir uppslaget till en Star Trek-roman, det vill säga).

åP generöst humör idag, väljer att fokusera på det jag gillar i det här avsnittet, istället för tvärtom. Är förresten väldigt road av att alla ombord verkar ha de där blommorna precis vid sina huvudkuddar ombord på skeppet. Det ser lite komiskt ut ha huvudet inkört i en blomkruka, liksom (det är tydligen inte bara jag som undrat).

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 193 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.