Family. Nu kommer alla känslorna på en och samma gång.

Haha. Ja, det där jag skrev om frånvaron av känslor och drama i de senaste två blogginläggen fick jag ju äta upp direkt. Det här avsnittet innehåller bara “känslotjafs”. På ett sätt skulle jag också vilja det det som den tredje delen av The Best of Both Worlds. För det är i Family som Picard faktiskt försöker deala med sin posttraumatiska stress efter att varit kidnappad och hjärntvättad av borgerna.

Hans sätt att hantera det är att han åker till Jorden för att hälsa på sin bror, den franske vinodlaren (ackompanjerad av vad som låter som synthdragspel på soundtracket). De tjafsar, bråkar och brottas sedan med varandra i lera innan Picard bryter ihop och gråter, varpå de sedan blir vänner på nytt (kul att se skådespelaren Jeremy Kemp som Picards brorsa. Det känns som om jag känner igen Kemp från massor av biroller, men antagligen främst från Krigets Vindar. Nej, vänta. Så är det inte alls. Det måste ju vara från min favoritkomedi från tonåren – Top Secret).

Men det är inte bara Picard som konfronteras och försonas med familjemedlemmar i det här avsnittet. Eftersom Enterprise repareras på en rymdstation belägen precis vid Jorden så beslutar sig Beverly Crusher för att beställa upp lite lådor från sitt Shurgard-lager). Och bland sakerna hon sparat för att minnas sin avlidne man ligger ett inspelat meddelande från honom till den då nyfödde Wesley. Och, ja. Jag grät visst för tredje gången i den här serien när Wesley för första gången får möta sin far, om än på holodäck.

Dessutom, i en tredje bihandling, får en motvillig Worf besök av sina adoptivföräldrar. De ger fler ledtrådar kring hur Worf var när han växte upp, att han på egen hand försökte skapa sig en klingonsk identitet – och bland annat tvingade sin mamma att försöka laga till klingonska maträtter. Det här är comic relief-bihandlingen, men även den slutar på ett varmt och kärleksfullt sätt. Är så himla förtjust i hur Michael Dorn spelar Worf, och får till hans tankepauser, stelhet och förvirring. Genialiskt.

Jag var oerhört glad över det här avsnittet. Inget technobabble, bara relationer (har redan förträngt pratet om Atlantis-projektet). Lättad över att planerna under manusarbetet på att försöka klämma in en sci fi-storyline i avsnittet. Att göra det här avsnittet på just det här sätet var helt nödvändigt som avtoning till The Best of Both Worlds, samtidigt som det förstås också var ytterligare ett steg i riktning mot allt mer sammanhängande storylines i serien. Betyget var uppe och vände på en nia ett tag, men sen blev Picard och hans bror så gubbiga att jag drabbades av lite fatigue. Men ett riktigt bra avsnitt, som fördjupade och förmänskligade framför allt kapten Picard. Och det var verkligen på tiden.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 178 tv-avsnitt.