Booby Trap. Det med bakhållet från det förflutna.

En överraskande passion hos Picard för antika rymdskepp håller på att bli slutet för Enterprise och dess besättning.

Det ligger där, så vackert och stillsamt och oskadat. Det promellianska skeppet som är en rest från kriget mot mentharerna – en konflikt som utplånade bägge folken. Enterprise lockas dit genom en nödsignal som skickades ut för tusen år sedan. Picard blir så till sig att han till och med övertalar Riker att själv få följa med och utforska vraket. Efter ett tag går det upp för både Picard och resten av besättningen varför skeppet ligger där det ligger. Det har fastnat i en fälla. Runt Enterprise ligger en rad “minor” som suger åt sig all energi som Enterprise producerar. Hur mycket kraft man än försöker få ur motorerna så rör man sig inte ur fläcken. Och samtidigt utsätts skeppet för dödlig strålning.

Och på tal om katastrofer. Det här är också avsnittet där vi får en insikt i exakt hur dåliga Geordis dejting-skills är. Att stoppa in en violinist på en holodäcksdejt som utspelas på en strand vid solnedgången är lite för mycket av kaka på kaka för någon vettig mänska. Lösningen visar sig vara att flirta med ett hologram, framför allt ett som är en virtuell upplaga av en av ingenjörerna som designade Enterprise. De två lyckas inte bara bli kära i varandra, utan löser också problemet med hur Enterprise med minsta möjliga motorkraft kan ta sig ur bakhållet. Picard styr skeppet manuellt i en sekvens som mest påminner om ett datorspel.

Det här påminner om: avsnittet Beyond the farthest star, det allra första avsnittet i den animerade versionen av Star Trek. Där upptäcker man också ett skepp som ligger övergivet i rymden, men där är det istället ett ont väsen som finns ombord på skeppet som är det farliga – snarare än ett tekniskt avancerat bakhåll.

Det här är nytt: Picard kan inte riktigt sluta prata om sin fascination för skepp inuti flaskor i det här avsnittet. Som han talar om det så verkar det alltså som om traditionen fortsatt – med rymdskepp inuti glasflaskor. Finns ens glasflaskor i framtiden? Och hur monterar man rymdskepp inuti dem? Eller har jag missförstått allt?

Höjdpunkten är: Jaeeehhh. Vi kan väl säga att det här är ett jämnt avsnitt. Mycket jämnt. Men hånglet kanske, om jag måste välja något.

Gillade inte: Det här avsnittet är förstås fyllt av massor av prat om avancerade tekniska detaljer när Geordi ska försöka imponera på hologramkvinnan han blir kär i. Och hon gör förstås samma sak tillbaka. Det är helt enkelt bitvis som en orgie i så kallat technobabble. Kanske den mest frikostiga med sådant sen det där skittrista avsnittet där Picard går på café i Paris på holodäcket. 

Vad har vi lärt oss? Om ett antikt rymdskepp ligger orört, flytande i rymden, så finns det antagligen ett skäl till att ingen annan har snott åt sig det tidigare.

Ett “helt okej”-avsnitt, som kombinerar ett klurigt problem med en romantisk sidointrig. Mitt problem är bara att lösningen på problemet är helt obegriplig för den som inte gått en ingenjörsutbildning i framtiden. Och att vi förstås inte för ett ögonblick betvivlar att allt kommer att lösa sig på slutet, även om bland annat Patrick Stewart gör ett bra jobb med att se ut som om man är på väg att möta döden. Ett “hög lägstanivå”-avsnitt.

(PS Jobbar så enormt mycket just nu att det inte finns någon plats för min Startrekathon. Men sätter mig och bloggar så fort jag får en chans)

Betyg: 7/10 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 156 tv-avsnitt