Samaritan Snare. Det med gisslandramat och hjärtoperationen.

Om Enterprise besättning hade varit ute och tågluffat när de var tonåringar hade de troligtvis blivit rånade på hela alla sina pengar cirka två timmar in på resan. Lite så känner jag inför säkerhetstänket ombord när Riker skickar en ensam La Forge över till ett paklediskt skepp utan några tankar på hotbild, och utan att lyssna på Trois varningar om hotbild. Efter bara några minuters konversation med besättningen ombord det paklediska skeppet så är han redan helt övertygad om att de är långsamma och svagsinta. Men bakom den tröga ytan finns en hjärna fullt kapabel till onda ränker. La Forge tas som gisslan, de vapensystem som framstått som primitiva ombord det paklediska skeppet är i själva verket avancerade och dödliga. I utbyte mot La Forge kräver paklederna att få tillgång till all information på Enterprise datorsystem. Riker & co sitter i skiten, helt enkelt.

Samtidigt är kapten Picard på väg till Stjärnbas 515 för en hjärtoperation. Det blir en hyperdramatisk operation, och det visar sig att den enda kompetenta hjärtkirurgen som kan lösa problemet är Pulaski, som ju är ombord på Enterprise, som ju befinner sig mitt uppe i ett gisslandrama. Ska man hinna lösa gisslandramat innan Picard dör på operationsbordet? Ska man välja bort La Forge till förmån för en överordnad? Drama!

Det här är ett manus som lyckas vaska fram suspense och dödliga deadlines genom två inte helt originella historier. Men genom att väva ihop handlingarna så blir det till slut ett riktigt hyfsat rafflande avsnitt. Jag kan inte låta bli att med en rysning tänka tillbaka på i jämförelse ofta primitivt sammansatta manusbyggena i TNG:s första säsong.

Sen tycker jag ju verkligen att paklederna är otäcka. De är som något slags paddor i människoform. Deras begränsade ordförråd, några få fraser om upprepas gång på gång, gör att de snarare framstår som obehagligt nollställda inför omvärlden än korkade. Paklederna fick tydligen vänta till Deep Space Nine innan de fick screen time igen i Star Trek-universumet, men för mig kommer de alltid att vara favoritskurkar. På riktigt. Jag tyckte att deras lofi-obehaglighet var mycket värre än klingonernas mer operamässiga ondska.

Den egentliga höjdpunkten i det här avsnittet är väl egentligen Wesley Crusher och Picards färd till stjärnbasen. Kaptenen är nervös inför sin kommande operation, och unge herr Crusher spänd inför tanken att sitta inträngd i en liten skyttel ihop med sin lätt folkilskne chef i sex timmar. Och visst går det lite knöligt till en början. Vem ska lära Wesley att inte prata med en barnlös person om att hen skulle bli en bra förälder? Eller fråga en ogift person om hen inte känner sig ensam? Men på många sätt får vi reda på mer om vad som döljer sig bakom Picards reserverade yta i det här avsnittet än vi fått tidigare. Och kanske en gnutta av samma sorg som skymtats i vissa av originalseriens avsnitt hos kapten Kirk. Mitt-i-livet-krisen när man eventuellt ångrar att man vigt sitt liv åt federationen.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 17/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 145 tv-avsnitt.