Skin of Evil. Det med spökplumpen och dödschocken. Och tårarna! Faktiskt. Tårarna!

Går det ens att skriva om det här avsnittet utan att spoila? Och eftersom det är en ganska avgörande spoiler, vill du ens läsa det här om du inte redan sett avsnittet? Så jag börjar i andra änden av historien, för säkerhets skull.

Först och främst. Någon form av eloge till den som kom på att man skulle kunna göra en skurk av något som mest påminner om pöl med tjära. Fast som då och då förvandlas till en kletig version av seriefiguren Spökplumpen. Eller kanske är den mest korrekta beskrivningen av den superonda värstingen Armus att han ser ut som en pingvin som råkat simma in i ett oljeutsläpp? En del har kallat det här för den sämsta specialeffekten i Star Treks historia. Jag tycker mest att den är så fånig att jag faktiskt blir imponerad.

Kletig, kladdig, oljig och utan ansikte – och för en gångs skulle ska man tydligen döma boken efter omslaget. För Armus är lika tjockflytande obehaglig på insidan som på utsidan. När Enterprise besättning kommer till planeten där han levt ensam i flera hundra år så blir han inte särskild glad över att få sällskap. Han blir överlycklig. Över att ha någon att manipulera och plåga. Och Deanna Troi håller han fången, och vägrar låta henne transporteras upp till Enterprise.

Deanna Troi försöker få Armus att släppa henne fri genom förstående samtalsterapi, medan kapten Picard pratar med den stränga papparösten. Men ingen av dem får Armus att lämna den mörka sidan. men ingenting fungerar. Till sist lämnas han kvar på planeten för att marinera i sin egen bitterhet och övergivenhet i det oändliga. Utan att jag fick svar på min viktigaste fråga i det här avsnittet. Hur känner han till Trollkarlen från Oz? För varför skulle han annars kalla Data för Tin Man).

Med detta avsklarat kan vi övergå till att diskutera det historiska med det här avsnittet. Det chockerande och unika med Skin of Evil. För i det här avsnittet inträffar något som aldrig tidigare skett i tv-serien Star Trek: för första gången dör någon som har en återkommande roll i serien. (Visst, Spock dog i en av filmerna, men återuppstod ju faktiskt redan i nästa film och flaxade sedan till och med runt i rebooten, så han räknas inte). Och den som har den tvivelaktiga lyckan att göra avsnittet så epokgörande är skådespelerskan Denise Crosby, som ju spelar säkerhetsofficer Tasha Yar. Fast det var efer hennes eget önskemål som hon skrevs ut ur serien. Missbelåten med hur rollfiguren utvecklat sig ville hon hellre satsa på film. Istället blev hon tv-historia.

Det lustiga är hur lite regissör och manusförfattare mjölkar det dramatiska med det här dödsfallet. Det är liksom ingen utdragen dödskamp utan bara en snabb, nästan slumpartad död, orsakad av den där levande oljeläckan Armus. Å andra sidan kompenserar man det med en extremt känslosam begravning där Yar i ett hologram-testamente tar farväl av resten av personalen ombord, som hon själv kallar för sin “familj”. Den här förhärdade gamla filmkritikern upptäckte plötslig att han grät så tårarna sprutade under den här scenen. Trots att det förekommer sådana märkliga detaljer som att Yars hologram vänder sig till var och en i rummet när hon håller sitt tal, fast det är förinspelat utan att hon kunde veta var folk stå. Men tårarna. Första gången hittills i Star Trek för mig, tror jag. Fast jag gapflabbade förstås rakt ut när Yar tackar Troi med orden:

Deanna, you are capable of so much love. You taught me without ever having to say a word. I realised I could be feminine without losing anything.

Egentligen är jag inte särskilt imponerad av det här avsnittet. Tyckte att det var tjatigt med alla turerna med Armus, där man dessutom använde sig av exakt samma, ganska kackiga, specialeffekter om och om igen (däremot gillar jag när Rikers skalle dyker upp mitt i oljan – snyggt!) Egentligen var inte ens den där testamentescenen någon höjdare, genomförd som den var i en superkitschig holodäck-miljö. Men mina tårar hade kunnat dra upp betyget ett snäpp om man inte hade sabbat allt man åstadkommit hitintills med att låta Data göra en barntv-sammanfattning av hela begravningsceremonin:

DATA: Sir, the purpose of this gathering confuses me.
PICARD: Oh? How so?
DATA: My thoughts are not for Tasha, but for myself. I keep thinking how empty it will feel without her presence. Did I miss the point?
PICARD: No, you didn’t, Data. You got it.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 125 tv-avsnitt.