Angel One. Det där Riker äntligen får ligga. Med en matriark!

Försteofficer William Riker har varit en ganska anonym rollfigur så här långt i serien. Visst, han skött sitt jobb och så, men antydningarna om att han tydligen ska vara skeppets superhunk har inte mynnat ut i särskilt mycket action. Mest bara en ogrundad självsäkerhet och ett lite för brett leende. Men nu är det dags. Nu blir det äntligen åka av.

Kanske krävdes det en handling som utspelas på en planet styrd av kvinnor för att det skulle vara oundvikligt att låta iRiker krångla sig ur skeppsuniformen. Men någon involverad i den här produktionen måste verkligen hata Jonathan Frakes som spelar Riker. För den outfit som han har på sig i det här avsnittet går det bara inte att framstå som läcker och åtråvärd i. För att ställa in sig hos ledarkvinnan på planeten Angel I klär Ryker nämligen upp sig i befolkningens traditionella manskläder – ett slags urringad dress där penisen liksom är inlindad i ett litet paket. På Angel I är det ju kvinnorna som bestämmer, medan männen – som även fysiskt är underlägsna kvinnorna – trippar runt och passar upp. Riker verkar nästan trivas lite för bra i den där passiva rollen. Han ställer till och med frågan “but will you still respect me in the morning?” innan det blir pöka av. Men inte ens Rikers ryamatta på bröstet räddar honom från att se ut som en fjant.

Riker är nu inte bara på planeten för att få ligga. Främst är han och Enterprise på jakt efter överlevande från det kraschlandade rymdskeppet Odin. Det visar sig att några män från besättningen överlevt, men att de nu är på rymmen från myndigheterna på Angel I. Deras brott? De vägrade acceptera mansförtrycket på planeten, som till exempel att män saknar rösträtt. Med tiden har gruppen utvecklats till ett slags mansgerilla, som riskerar att dömas till döden om de tas till fånga. I ett brandtal för att rädda livet på några av de tillfångatagna männen hävdar Riker till och med att jämställdheten mellan könen är något evolutionärt – ett statement som känns väldigt långt från originalseriens ofta väldigt grabbiga storylines och repliker.

Det finns ett och annat drag som påminner om romanen Egalias döttrar i det här avsnittet, som dock rent generellt är rätt slappt och oinspirerat genomfört. Man nöjer sig med fjantiga kläder på män, en vresig kvinnlig ledare och några brandtal på slutet. Lägg till det en skrattretande dålig och oinspirerad parallellhandling om vad som mest påminner om en influensaepidemi ombord Enterprise. Lite mer får man anstränga sig än tro att man kan ro hem en intrig genom att visa Patrick Stewart utan tröja.

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 116 tv-avsnitt.